torsdag 27 oktober 2011

Flytt, segrar och Within Temptation

Jag ska iväg om 40 minuter - men en liten uppdatering ska ske!

Vi har flyttat från Bålsta och bor numera 20 minuter därifrån. Sista dagarna ville jag bara bort från väggarna som andas så mycket mörker, och i lördags sov vi för första gången i vår två-vånings-radhusliknande lägenhet. Den är superfin, och vi är jättenöjda. Mitt rum är större, och det är så terapeutiskt att fixa i ordning allting, ångesten putsas av med all porslin och rädslan kastar vi i papperskorgen. Det är dessutom underbart fint, och jag - är nöjd över vad jag åstadkommit hittills. Nöjd. Jag som brukar hata mig själv.

Jag har börjat läka efter flytten. Tvång och röster kan vara förjävliga - men jag kan hantera dem på ett helt annat sätt. Jag har energi. Allt nattsvart har suddats ut, och jag möter en gryning.

Om 3 och en halv timme står jag, mamma och tre vänner i fryshuset framför mitt favoritband. WT ska spela i Stockholm och jag är pirrig och det känns overkligt. Lovar att berätta sen!

Nu - äta, packa det sista och dra. Resten är klart. Särskilt förväntningarna och känslan av hopp.

Nu ska jag få njuta. Jag tror att jag förtjänar det.

Kärlek och värme, Yasmine

söndag 16 oktober 2011

Help, I've done it again.

Idag är det söndag. Hela veckan har inneburit flytt, flytt, flytt. Vi ska flytta. Äntligen.
Till en lägenhet i Skokloster. Jag märker hur väggarna inte andas samma ångest. Nya väggar. Äntligen.
Små stunder har jag kunnat andas lugn och välmående. Men stunderna är mestadels korta. Och resten av tiden präglas av mörka tankar.

I tisdags föll det. Jag förlorade spelet, vita flaggan upp ungefär. Innan dess hade jag inte skadat mig svårt på flera veckor. I've have been here many times before, hurt myself again today. And, the worst part is there is no one else to blame. (Sia - breathe me)

Jag faller i tusen bitar, men jag lyckas ändå rätt bra med att hålla bitarna samlade. Rösterna är non stop talking, men jag lyckas ändå rätt bra med att hålla rädslan och förvirringen i schack. Tvångstankarna och självskadeimpulserna lockar, och där brast det. Mitt i allt går jag sönder. Lyckas jag ändå inte rätt bra med att överleva?

Orkar inte skriva mer.

Kärlek och värme, Yasmine

måndag 10 oktober 2011

Falla. och stanna där?

Skriven tisdagen 4/10 2011


Idag brast allt.

Någonstans alla drömmar, fantasier om att leva, inte låta mörkret styra, föll isär.
Bara mitt på gatan, mitt i ingenting, lät jag garden börja spricka.
Men jag höll ihop, tätt isär, ville inte brista mitt på gatan, mitt i ingenting.

Tankarna snurrade. Rösterna tjattrade. Dök det upp en tanke lät jag den springa fram, fäktade och slog ned den, lät den rinna iväg. Tankar som rösterna upprepade, tillslut var de inte längre tankar utan konkreta varelser som lade sig som svarta moln över hjässan. Jag upprepade "ta dig samman, fall inte nu, du kan falla sen" och gjorde precis det. Tills tanken inte gick att upprepa då de svarta molnen tog över och upprepade tanken själva, gjorde oljud, skratt som seglade förbi.

In på ett café, frenetiskt dricka juice, låtsas vara precis som alla andra. Vaga flimmer av tankar berörde det jag såg; tjejer som skrattande drack sina latte, läppstiftsklädda munnar och glittrande ögon. Det gjorde ont. Var de precis som jag? Satt den blonda tjejen med tofsen mitt på huvudet och leendet gnistrande på sin plats, och dolde sina inre tankar så väl, spökande funderingar över när det skulle brista, när hoppet skulle sluta flacka och släckas helt, självförakt som tärde och bad om timslånga ritualer för att överspegla det mest hatiska? Eller var jag inte alls som dem, var jag inte ens i närheten av dem, är jag någon som aldrig ens kommer bli?

Väntade, klockan tickade, mobilen ringde, snabbt gick jag i något slags töcken mot bilen, slog mig ned, var tyst, tyst från stan, tyst förbi husen, tyst in på IKEA, tyst in, tyst då mamma oroat undrade hur det var, har det hänt något? Tyst fram till vikväggarna, tyst då mamma frågade om den här var fin, kunde jag tänka mig den i mitt rum? Tyst tills jag inte alls lät garden spricka, nej den föll platt isär på marken och väl i bilen lät jag tårarna anfalla kinderna.

Jag vill inte dit igen.
Jag vill inte stänga av skärmen till livet och låta att jag byggt upp falla isär.
Ibland måste man falla, plocka ihop sig och gå vidare.
Men jag är inte på väg att falla, upp och vidare.
Jag är på väg att falla till ingentinget, och jag vet inte om jag orkar resa mig direkt.
Normalt liv, precis som jag ville ha det. Jag låtsades, och borde få en plats i dramaten.
Men bakom den positiva energiska tjejen är jag djupt sårad, av livet själv.
Den här gången kanske jag stannar på marken en tag. Tills jag har kraft.

Och Mr OCD är tillbaka, full karusell, hej och hå.
Jag orkar inte bli mentalt rullstolsbunden igen.
Men jag orkar heller inte säga ifrån.

Värme, kärlek och tårar, Yasmine