DEL 6 - begynnelsen
Jag var inte äldre än 6-7 då spegeln och besattheten kring den blev en del av min vardag. Det startade successivt. Jag stod ofta länge framför spegeln och granskade mitt ansikte, upptäckte allt mer fel, och började att försöka rätta till felen genom att slita och dra i huden. Ganska snabbt kom en viss del av mig att bli min värsta farhåga att behöva bemöta i spegeln. Mitt hår. Jag fick ofta höra från stora och små hur vackert hår jag hade, vilket gör mitt förakt ganska märkligt. Jag tyckte i alla fall det då. Det kröp in i mig, den här besattheten. Väldigt försiktigt. Hur jag egentligen kom att avsky mitt utseende, i detta fall håret, det minns jag inte. Jag vet bara att jag inte var mer än nio år, innan det började kunna ta timmar om dagen att ordna och rätta till de blonda stråna. I skolan borstade jag håret innan varje rast, efter varje rast, till och med på lektionerna. Jag tänkte nog att alla gjorde så här. Att alla greps av panikartad ångest, en känsla man kanske inte ens ska veta vad den innebär så tidigt, då det började framträda ett monster i spegeln. För det var det det gjorde. Ju mer jag blev fixerad, dess värre blev hatet... Jag var nog bara 9-10 år då jag helt ärligt kunde säga att jag faktiskt hatade mig själv. Men kände inte alla så?
Jag började tidigt tvätta mitt ansikte grundligt med ansiktstvål och peeling från mamma, och efteråt smörja in det. Inte heller det såg jag som något konstigt. Kanske var det då människor i min omgivning började sucka åt mitt lätt besatta beteende, och väsa fram "du tror du är så jäääkla snygg som du håller på" som jag började inse att jag var ganska ensam om det. Jag började klassificera mig som utseendefixerad. Fast det kändes väldigt underligt att knappt våga visa mig om jag inte var helt färdig med ritualerna som kom, och känna detta hat, om det nu var så att jag "trodde att jag var så snygg". Det höll inte. Men vad var jag då? Jag började såsmåningom krypa upp i tonåren. Beteendet lade sig inte. Det frodades. I spegeln börjades det skapas ritualer kring utseendet. Då jag duschade började jag att granska en del i taget. Håret skulle shamponeras in och tvättas med balsam, efteråt tänkte jag tankemässigt igenom hur proceduren såg ut. Jag delade upp kroppen i parter som; ögonbrynen, öronen, ögonen, näsan, munnen och så vidare, och allt skulle fixas. Ögonbrynen skulle plockas varje morgon och tånaglarna skulle filas. Jag stod i duschen med en ångest som brann, en klocka som tickade, och en skola som väntade. Kom för sent varje morgon, vilket vissa lärare inte var så snåla med att påpeka. Det byggde på min redan nedbrutna självkänsla.
Och dina kommentarer brann lika vilt inuti, och tårarna trängdes.
Detta var på mellanstadiet. Då jag kom upp i högstadiet skulle även sminket införas. Sminkritualen var också lång, på den tiden tog det upp 1 ½ - 2 timmar varje dag, men det utvecklades. Allt skulle ske på ett visst sätt. Och ritualen därefter, där jag gick igenom hela kroppen tankemässigt, den var på den tiden endast en halvtimma, 3-4 gånger om dagen. Det ökade, utvecklades till 5-6 gånger, det blev mer än en halvtimma... Då allt som hänt under hela min uppväxt, alla sylvassa ord och alla mentala slag, lade sig tillrätta sommaren -06 drog jag på mig en depression och tvångstankar som handlade om mer än utseendet. Utseendet var dock en väldigt, väldigt stor del i det hela. Jag minns på landet då jag fick en skvätt sand på mig intill vattnet, och där brast allt pansar jag byggt upp under alla år och jag grät. Grät åt monstret i spegeln. Från och med den dagen kom besattheten att bli en sjukdom. Men vad det var eller ens vad det hette, det visste jag inte än.
Hälften av all vaken tid gick åt till att göra ritualer kring, och ordna med min yta. Ritual varje morgon, 3 timmar, på kvällen, 3 timmar, mitt på dagen, 3 timmar. Den lilla tid som fanns kvar bar jag alltid med mig en spegel att granska om matrester satt kvar på munnen eller om håret lagt sig fel. Jag trodde att människor som gick förbi mig skulle bli rädda för mig om de såg hur monstruös jag var. Ritualerna kring maten blev värre. På Kreta resan, hösten -06 gick jag mot en plats utan återvändo, kan liknas vid en lång jävla hall med speglar, ni vet en sån som finns på tivolin? Var jag än gick mötte jag hatet. Och jag kunde inte gå tillbaka. -07 sökte vi hjälp och hamnade tillslut på BUP.
Jag fick diagnosen OCD och påbörjade KBT. Det gick delvis framåt, men då jag blev svårt sjuk i anorexi som ett resultat av alla dessa mat-tvång och föll i en djup depression kom vi inte vidare. Våren -08 tog jag mig ur depressionen och sjukdomen utan namn gick att arbeta med igen. Jag mådde bättre genom hela sommaren. På hösten blev jag inlagd, och hela vintern var ett evigt väntade på att änglarna skulle hämta hem min morbror, en vinter vars sorg inte går att beskriva i ord.
Någonstans där efter begravningen insjuknade jag ordentligt. Det berättar jag mer om i DEL 7.
