De två senaste veckorna har väl mitt i det nya livets paradis, inte varit något att höja till skyarna direkt. Mycket tårar, ångest och tvångstankar. Idag försvann hela min psykologtid på grund av att vi inte kom hemifrån i tid. Och så fort någon avbryter, är det bara att börja om... Jag var i alla fall med på musiken. Det var jätteroligt, lugnande att få sjunga och jag och musik-D är ett bra team. Det blev lite Tori, lite Kate och mycket ångestdämpning. I onsdags var jag till Handen för att träffa E. Vi hade superroligt, det var länge sen jag skrattade så mycket. Vår humor är format som ett stort hjärta. Kramp i magen, ajaj. Hon förstår mig. Vi pratar mycket om tvång, och det är få som förstår den biten så mycket, en vidrig sjukdom.
--------------------------------------------------------
Ja, tvångssyndrom. En sjukdom under iskall tystnad. Ingenting man pratar om. Ingenting man yttrar. Och den har fått oerhört mycket fördomar. Det har kommit i perioder det människor kallar "trender". Sjukdomar att romantisera. Jag har väldigt svårt för det. Ingen sjukdom är vacker. Det finns ingenting med sjukdom som ens liknas vid något vackert. Ett tag var det schizofreni, då Berny P's bok Vingklippt ängel, kom ut. I många år anorexi. Självskadebeteende är också ett idag väldigt stort problem, som tyvärr har väldigt mycket fördomar på grund av allt romantiserande. Alla vill väl kunna hantera det svåra, och visst kan det kanske hjälpa att göra något vackert av det för att stå ut. Men många konsekvenser följer. I takt med romantiserandet kommer visserligen sjukdomen till tals, även om det kan bli fel. Man pratar mer om det. Jag önskar att det kunde ske mer konstruktivt.
Men tvångssyndrom är som sagt en sjukdom under tystnad. Man pratar inte om den. Man berör det inte. Det är skämmigt. Och ändå finns det fördomar. Som att det vore en lindrig sjukdom, då man har lite lätt ångest för att man känner sig tvungen av att trampa på A brunnar. Det är så mycket mer. Det vet E. Det vet jag. Därför vet vi också att man måste ta steget och belysa OCD. Jag har aldrig upplevt en värre ångest. Och visst finns det grader som allt annat. Kanske är det bredden av sjukdomen som får människor att uppfatta den fel? Det kan vara allt ifrån ett irriterande bakgrundsljud - till ett mörkt, iskallt vrål. Det går inte att undvika.
Det är att ständigt brottas med sina egna tankar. Att inte veta vad som är ens egna tankar, och vad som är svåra, hotande, äckliga, vrickade tankar. Man kan inte se skillnad. Man tvivlar på sig själv. Och det driver hela ens tankecenter i fullkomlig kaos, där man sorterar, analyserar och skräms till skräck. Hjärtat börjar bulta, man vill bara släppa, men vad ska man släppa, vad ska man undvika? Att tänka? Det går inte, så istället börjar man greppa tag i allt man överhuvudtaget kan kontrollera, för att bota skräcken. För att bota känslan av fullkomlig panik.
Så man hittar ett sätt. Man utför en handling, och plötsligt stannar ångesten till lite. Så snart den startar igen, fortsätter man, ältar man, upprepar man, handlingen. Det blir en tvångshandling. Där är man fast. Man får grava katastroftankar. Ser huset brinna, en älskad dö eller ett värde uppslukas. Det blir så verkligt. Men då ångesten försvinner av tvångshandlingen, tror man även att den väntade händelsen, katastrofen, gör det. Det gör den inte. Den skulle inte hända, och skulle den det, vore det inte på grund av en missad handling. Utan för att det hade hänt ändå. Men det vet man inte.
Så man fortsätter. Man är fast. Minuter upptas av handlingarna. Timmar. Dygn. Det kan vara att tänka rätt, göra rätt, allt ifrån att analysera en fras man säger i sjutton olika led för att annars kommer frasen orsaka en katastrof. Till att röra sin kropp på ett specifikt sätt, kanske låsa dörren upprepade gånger för att inte orsaka att någon kan bryta sig in. Det går i en kedja. Katastroferna blir värre. Handlingarna blir svårare. Det börjar med att man gör det en gång. En gång till. En tredje gång. Tillslut står man där tre timmar senare i fullkomlig skräck och kan inte värja ifrån ångesten. Man fortsätter. Frustration uppstår. Det är vid ett sådant här tillfälle man vill skrika, banka, slå sig omkring. Men det vore att avbryta. Att avbryta är att göra fel. Därför står man blixtstilla och fortsätter tänka rätt, göra rätt. Som att slå sig blodig och inte kunna få bort smärtan eller ta hand om såren.
Något som ibland är värre är då det inte går att utföra en tvångshandling. Istället fortsätter tvångstankarna och katastroftankarna att skrämma - och du kan ingenting göra. Det enda du kan göra är att börja undvika platser, händelser, personer. Du undviker mer och mer. Eller så blir handlingarna så förlamade att du tillslut inte lämnar huset. Familjen står handlingsförlamade. Vänner försvinner och förhållanden går i kras. Men du kan inte sluta. För skulle du - kan du orsaka den värsta av katastrofer. Tiden rinner iväg. Och du är kvar. Du är kvar i ditt eget huvud.
Du lämnar inte sängen. Slutar äta, rasar i vikt. Blir sjukskriven. Avslutar aktivitet efter aktivitet. Träffar ingen. Kan inte ens få ork till att bläddra i en tidning. Orken har ångesten redan tagit. Då du väl tar mod att söka hjälp är du redan fast. I mitt fall fick jag fel hjälp. Och tvångstankarna stannade kvar. Jag tappade all vilja att leva. Vissa dagar kunde jag inte röra mig. Jag satt på samma stol en dag i sträck med en ångest som fullkomligt förlamade mig. Jag stod på höga doser av tunga mediciner. Gick i terapi, men hur orkar man bekämpa något som får en att inte lämna huset? Mina ögon blev tomma, händerna frusna, jag var aldrig närvarande. Jag fanns inte mer. Jag dog. Och stället jag hamnade i var inte himlen. Om det var i helvetet jag var, var djävulen en fångvaktare som torterade mig. Något jag inte önskar min värsta fiende.
"Tvångssyndrom, ja det är väl nån åkomma där man typ måste göra saker och annars får man lite ångest"
Nej, tyvärr inte. Tvångssyndrom är en sjukdom där man inte längre finns kvar som sig själv. Du dör, inuti.
/ Yasmine
