Nervositet

Idag ska jag skriva ett kortare inlägg, då jag måste sova.

Jättefin dag med S, kunde faktiskt skratta och släppa lite. Fyllde på med allt gott, friskhet och positivitet.Vi promenerade, drack kaffe, åt och pratade i flera timmar. Vi har alltid något att prata om. Tack vännen <3

Imorgon är första Dagen D. Tid för bearbetning, tid för jobbigheter som varit och som imorgon faktiskt är. Jag ska ladda under natten, hade haft en del att skriva om, om jag inte var tvungen att natta för att orka. Skriver mer imorgon.

Jag är nervös. Sång efteråt, jag kommer behöva det. Jag har tagit fram lådan, skrivit ur mig och försökt släppa, för att ladda.

Jag ska ta mig igenom detta.
På andra sidan väntar friheten.

/ Yasmine

Om jag så ska slå sönder datorn!

Man får må sämre ibland. Det är nog ett steg bak, två steg fram-regeln som gäller, även mig. Jag tvångstänker inte mer än tidigare, skadar mig inte, planerar inte någon dödlig utgång och sannerligen har jag heller inte tänkt svälta mig. Allt det där är destruktivt, och egentligen ganska (väldigt) onödigt. Jag har känt att jag behöver såna hanteringsverktyg, men har insett att det bästa är att härda ut alla impulser, ta sig igenom alla konsekvenser och stanna där. Stand in the rain. För det blir bättre. Det jag genomgår nu är en process, en friskhetsprocess! Att jag gråter, visar ilska och sorg över det som varit är definitivt inget sjukdomstecken. Jag går mot friskheten!

Det gör lite ont ibland bara. Att inse. Att man förlorat tid. Energi. Liv. Men har jag det? Om tio år kommer 30 års krisen. Vissa går in i väggen, andra bli deprimerade. Då har jag haft mitt. Då har jag verktyg. Min barndom, uppväxt och tonårstid blev väl inte riktigt som jag tänkt mig, men lite överraskningar har väl ingen dött av (ironi). Nej, men på riktigt, har jag förlorat? Jag tror jag förlorat lite, men vunnit mycket. Alla har en chans att få en vacker fortsättning, även jag. Det är aldrig försent. Jag tänker aldrig bli bitter. Då förlorar jag resten också.

Jag har så många drömmar. Så mycket jag vill göra, uppfylla. Att ge upp vore att förlora. Och det tänker jag inte göra!

Men nu gör det ont. Idag. Inte imorgon - framtid. Utan nu.

Nu cirkulerar alla minnen av mitt förflutna inuti, och jag vet hur jag ska bekämpa.

Pratade med änglamorbror idag. Han talade om en process.

1. Traumat inträffar. Jag är hjärntvättad, går in i normaliseringsprocessen och inser inte att något är fel.
2. Traumat tar stopp, det undermedvetna vet att jag inte kan hantera traumat nu - och stänger av. Jag förtränger.
I och med detta stänger jag av mitt öga inåt. Får ont i huvudet ofta (vilket man får om man stänger av pannchakrat). Går igenom livet och mår dåligt av konsekvenserna utan att veta varför.
3. Jag uttalar mig om traumat, utan att benämna det som trauma, utan rent allmänt "ja, lite värdelös har man ju varit, men vem har inte det?" Omgivningen reagerar, jag reagerar med chock.
4. Jag öppnar lite på locket, det pyser ut lite i taget.
(Vid den här tiden ville psykiatrin, BUP, inte lyssna så det är bara smått som läcker ut. Det kommer inte förrän jag är redo att bearbeta)
5. Jag får hjälp, börjar berätta (vuxenpsyk) och luckan öppnar sig.
Nu går två år och allt kommer i takt med jag klarar av, jag stänger undermedvetet fortfarande av.
6. Jag släpper sjukdomen, känner mig mogen, vågar öppna luckan. Luckan slits av och för mig gäller det att hålla ut.
7. Den stora bearbetningen. Här är jag nu.

Det jag nu ska göra är att...

• Låta det komma. Bli arg. Visa ilska. Samla ihop alla minnen, skriva, älta. Hela tiden yttra mig.
• Bearbeta med K på teamet, gå igenom alla föremål från den tiden, alla brev (sparade i en låda).
• Andlig hypnos, änglamorbror hjälper. Berättar mer om det sen.
• Finslipningen, to be continued...

-------------------------------

Idag har jag skrivit 6 ½ sida på min självbiografi. Hurray! Fasiken vad jag pressade ned tangenterna som om alla mina krafter låg i det, jajemän, hade gärna velat trycka sönder dem. Ilskan forsade ut, jag tryckte på "caps" några gånger då jag skrev om BUP och skrev "JA FÖR ALLT ÄR JU EN PSYKOS OCH JAG ÄR JU SÅ JÄVLA SJUK, ELLER HUR @!¤&*%???????????++++++" och liknande, etcetc osv.

Jag behöver detta. Ska skaffa femton boxningskuddar i olika storlekar och döpa dem efter varje slags ilska. Jävlar vad det ska låta i lägenheten då, jajajajaja.

--------------------------------

Imorgon ska jag träffa fina S, förbereda mig inför fredag då bearbetningen börjar. Nervös. Som tur är får jag sjunga efteråt, kan lindra efterskvalpningarna lite.

Nu ska mamma få sin morsdagspresent! Alex tavla ska nu torka, sedan är den klar.

Värme och kärlek, Yasmine

Jag ska bryta mig loss

Jag är på väg nu. Att släppa taget. Jag har

Tvångstänkt, till förbannelse. Låtit bli att röra mig, vandrat från sida till sida i timmar och tänkt. Analyserat, begrundat, i minsta partikel. Känt mig tvungen att begränsa mitt psyke, min själ, Lagt upp ritualer som sträckt sig över dagar, innan det efter två lugna minuter börjar om igen.


Svält, slitit bort all uns på kroppen. Vägt mig för att bekräfta, mätt mig för att förringa självhatat. Hatat mig till andedräkten av döden.


Skadat, torkat, tvättat, döljt, sytt, bortförklarat, sparat föremål och tid.

Gömt mig i en annan verklighet, flytt från nuet, från dået, från allt som är och varit. Lyssnat på yttre krafter och gömt mig bakom dem.

Medicinerat, tagit emot milligram efter milligram, inte för att jag är sjuk, utan för att förtränga friskheten där minnena finns.

allt för att slippa minnas. Men jag har kommit till det här vägskälet, där jag kan välja att fortsätta att fly. Eller att släppa min gard, sluta fäktas, låta allt komma, stanna kvar i nuet. Släppa in allt mörker och låta det passera. Jag kan välja livet. Självföraktet har tärt, jag har vaknat svettig efter mardrömmar, jag har gråtit, jag har förbannat mig själv. Jag har fått uppleva minnesflimmer från helvetet, jag har ångrat, jag har förlåtit, men har jag förlåtit mig själv? Arg. Jag har vart så INIHELVETEJÄVLAARG, ut kommer nu en satans irritation, som får mig att vilja strypa första bästa då det kokat inuti. Förut hade jag strypt mig själv, nu står jag handfallen. Vill inte ta ut det på mig själv mer. Personen i fråga, centrumet för minnena, var sjuk. I den bemärkelsen är jag frisk. Det är ett friskhetstecken, något naturligt, att jag äntligen reagerar så här. Allt kommer samtidigt. Jag är arg på mig själv för att

jag tillät det
jag inte gick därifrån
jag sade förlåt, gång på gång, fast det var jag som skulle tagit emot ordet
jag var så förbannat feg att jag inte sade ifrån, fan, det var ju SJUKT, allt var så jäkla sjukt
jag straffade mig själv
jag gjorde slut på mig själv successivt

Minnena har drivit mig intill döden ett flertal gånger.
Alla besök på akuter av olika slag, för att jag i grunden hatar mig själv något så förfärligt.
Hatade.
Jag hatar inte mig själv längre. Tror jag. Jag inser i alla fall att det inte är befogat.
Jag är värdefull.
Men det är en lång bit kvar till den dag jag kan säga det naturligt.

Jag vill bara bryta mig loss.

Varför gjorde du detta mot mig. Vad är ditt motiv till mordet av mitt inre? Du hade mig aldrig. Du trodde det, jag trodde det, men det var aldrig så. Mitt hjärta, min själ låg aldrig i dina händer, hur hänsynslöst du än förbrukade min kropp och mina tankar. Handlingar och ord. Kanske är det dig jag borde hata. Men jag har inte förmått mig själv till det. Jag tänker bränna upp allt som tillhör dig i konkret föremål, i en brasa där alla flagor sakta ska bli till aska.
Minnet av dig ska bli till aska.
Jag släpper taget, hör du det? Du har ingen makt över mig längre.
En dag ska du vara jämnlik med en penna på bordet, stol på golvet. Inget att lägga märka till. En bekant att hälsa på då jag går förbi.
Inte än.


Men dagen ska komma.
Jag släpper dig.
Du finns inte.

Älskade mor, älskade bror

Har SHEDO-inlägg att skriva, så hinner inte skriva så mycket här ikväll.

Grillkväll hos C igår, med C och A. Supertrevligt! Åkte på dagen, mötte A och handlade in lite till mat + fika. Sen pratade vi, åt, fikade och såg på melodifestivalen. Är väl inget big fan av musiken, men självklart sitter man där ändå och hejar på Sverige. Tycker dock Loreens låt förra året var bättre, haha. Men vann gjorde vi för er som missade...... Med ganska mycket poäng. Och då blir man ju lite småstolt, hur överhypat det än må vara. Men tradition ska vara tradition och med trevligt sällskap och fruktsallad - var det en jättebra kväll.

Vaknade med lite ångest som kom av och till under dagen. Umgicks med C tills mormor hämtade upp mig (tack tjejer! <3) och skjutsade mig till lillebrors födelsedag. Tänk... min "lilla" kille är 13 ÅR, känns helt sjukt. Ja, han är faktiskt lika gammal som jag var när jag var 13. Hehehe, humor, humor. I alla fall, känns som man var så gammal igår, men det är faktiskt sju år. Det var väl där allt elände började, även fast jag nu inser att det började långt tidigare. Lillebror har fått sitt också, nu ska vi kämpa mot lycka och värdigt liv! Grabben och jag har gått igenom mycket tillsammans, och vi är supernära. Mors dag är det också, så det får bli att fira två dagar här i bloggen.

Älskade mamma. Det gör ont i mig hur mycket oro du fått bära över mig, hur många gånger jag fått dig att tvivla. Bara du mått dåligt en dag, har det rivit inuti och jag vågar inte tänka på hur ont det gjort i dig varje gång jag fallit. Hela mitt liv har du funnits för mig, jag har alltid varit din flicka, men under de mörka åren har all smärta fogat oss samman. Vi har tagit oss igenom stormen tillsammans, och för varje tår vi gråter och skratt vi bär, för det oss närmare. Vi är precis som bästa vänner, samtidigt som vi är mor och dotter, och gör någon illa dig, gör den även illa mig. Jag älskar dig oerhört mycket, mera, mest och ingenting skulle få mig att sluta tro på dig, såsom du tror på mig. Du är den som vet mest om mig, jag om dig, och jag litar på dig till hundra procent och mer. All kärlek.

Foto: jag och mamma <3

Älskade lillebror. Du är och kommer alltid förbli min pojke. Dagen du föddes är den lyckligaste i mitt  liv. Vi har retat varandra till gråt, bråkat om småsaker *blinkblink* - men allt har varit i kärlekens namn och i mörkt och ljust har vi alltid funnits för varandra. Vi är oerhört nära som syskon, vi kan trots åldersskillnaden prata om i princip allt och vi delar ett starkt band. Det finns ingenting i dig jag inte älskar. Att tänka på de tårar du fällt för att du varit så rädd om mitt liv, smärtar inuti och jag skulle idag aldrig ens tänka tanken att lämna dig, hur mörkt livet än skulle kännas. Vi har så oerhört mycket minnen vi delar, och jag kan le eller gråta ömt åt varenda. Jag älskar dig bästa Plaston Daston (smeknamn, ja du kan ju våra, hehehe) och jag skulle göra allt för dig.

Foto: jag och lillebror <3

Vi har fikat, lekt med lillkusinen, överhettats i värmen och imorgon ska jag göra klart Alex tavla till honom.
Nu skall det SHEDO-skrivas!

Värme och kärlek, Yasmine

Ett stort tack!

Foto: taget från ett inlägg av mig i SHEDO.

Igår kan man väl säga att jag och mamma kom in på lite mer känsliga ämnen, och tårarna kunde inte riktigt stoppas då det där satans självföraktet uppenbarade sig. Efter gråten lossnade något, men föraktet fanns kvar. Precis innan jag skulle sova gick jag in på bloggen och fick se en lång, välskriven och underbart rörande kommentar under det förra inlägget. Alla ord krossade garden och löpte fritt inuti, värmde, föraktet blev lite krossat i farten. Precis såna ord man behöver höra, om man inte riktigt tror man duger. Jag vill säga ett stort TACK till snälla du för alla fina ord, och... jag tror jag vågar ta in orden, mer än helt. Jag somnade leende. Att känna att man betyder något, till och med för människor man inte känner, ger en känsla av kraft och vilja att fortsätta. Mina ord kommer aldrig ta slut.

Just nu mår jag väldigt bra. Underbart väder, sång på morgonen och så fick jag träffa en underbar vän jag inte sett på länge. Sånglektionen gick ovanligt bra, och jag kan fortfarande inte begripa hur en människa kan intala sig själv något så djupt på grund av någon annan, att den missar något som blir så stort. Där var jag otydlig. Hähä. Jag menar, jag har under hela mitt liv svarat "nej, absolut inte" på frågan "kan du sjunga?" för att...  jag inte i min vildaste fantasi kunde tänka att jag kunde det. Lilla jag? liksom. Då man sedan får höra av en sångcoach parallellt med flera andra, att man är jätteduktig, då brinner den lilla livslögnen upp och man blir mest irriterad. Fast... jag är tacksam att jag äntligen förstod. Sången har blivit en stor del av mitt liv. Fredagarna är min favoritdag. Sångfredag. Och på måndag ska jag på sånggrupp för att eventuellt vara med på vårkonserten teamet har. Läskigt. Lilla, fula, blyga jag. My ass! Så liten är jag inte, varken ful eller blyg. Hur onaturligt det än känns att skriva så, tänker jag aldrig sluta. Man kan faktiskt lura sig själv. En dag ska det kännas naturligt, att jag inte är värdelös.

Fick tusen kramar av min underbara lillebror idag. Mer av varan som värmer!

Imorgon är det grillning med ett gäng underbara vänner! Ska bli superroligt! Uppdaterar.

--------------------------------------------

Är du (h)järnkoll-supporter?

Ja? Bra!

Inte? Besök www.hjarnkoll.se och bli supporter du också!

-----------------------------------------------------

Betydande låt från Adam Lambert's nya skiva. Underneath heter låten.

Strip away the flesh and boneLook beyond the lies you've knownEverybody wants to talk about a freakNo one wants to dig that deepLet me take you underneathBaby better watch you stepNever mind what's on the leftYou're gonna see things you might not wanna seeIt's still not that easy for meUnderneath
Welcome to my world of truthI don't wanna hide any part of me from youI'm standing here with no apologiesSuch a beautiful releaseYou inside of me
A red river of screamsUnderneathtears in my eyesUnderneathStars in my black and blue skyAnd underneathUnder my skinUnderneaththe depths of my sinLook at meNow do you see?

Värme och kärlek, Yasmine

Rösten som faktiskt tystnade

Diktatorn var min vän från barndomen. Inte var jag gammal då en manlig röst började tala till mig på de vuxnas språk, fylla mig med den värld där jag var utvald och ett offer för ondska på samma gång. Det var han som gömde sig i natten för att skrämmas, men det visste jag inte då. Allt jag visste var att jag var underlägsen honom, en följare.

Något som fanns med senare i livet, då han gav vidare uppdraget till en människa.


Hur som helst hade jag väl val, jag kunde välja att inte lyssna, men hur väljer man att inte lyssna på en ledare, som barn? Jag fortsatte. Grät mig själv till sömns av skräck då jag bad för livet, fortsatte följa hans krav som senare var mina tvångsmässiga krav. Det fanns en tid då kraven från hans sida smalnade av, jag var inte längre de sökandes huvudmål. Inte fasen levde jag fritt, men han fanns mer som en vän att ständigt bära med sig.

När jag var 15 började jag höra de sökandes röster igen, och kraven från hans sida började på nytt. Det gällde att följa mörkret varje steg, jag fick inte andas en glimt ljus. Då var jag synlig. Så jag klädde mig i svart, dränkte musik och filmstil i mörker och vågade inte tänka ljusa tankar. Det var väl någonstans här jag besökte ett medium för första gången, och vaknade upp. Vad höll jag på med? Följa en väns råd? Nej jag var ju bokstavligt talat en slav till eländet. Det skulle bli en process. Tills dess var han kvar i min aura.

När jag insåg detta släppte jag i alla fall delvis, successivt taget om mörkret. Under sommaren mådde jag väldigt mycket bättre, trots min egen tvångsmässighet som var jobbig. Det var inte förrän nästa vinter, då jag hade slängt mig i dödens armar, misslyckats, och sett hur änglamorbror mötte den kära döden, som jag var helt i diktatorns grepp igen.

Varje minsta steg styrde han. Jag tog inte upp besticken från bordet utan att han först beskrivit exakt hur. Tvångstankarna sade till vad som blev fel och han manade till att rätta till allt det felaktiga. Det kunde handla om att jag råkade hosta till mitt i en mening till någon annan så det lät som att jag skrattade, och tvångstankarna skrek att jag hånade personen. Ett litet fel kunde innebära att jag gick omkring i sex timmar med händerna över öronen och hörde på medan Diktatorn rabblade upp hur jag skulle rätta till det. Analyserade till förbannelse. Detta gjorde att jag utförde allt mindre handlingar, att stiga upp ur sängen tog en  timme och femton steg kunde ta en halvtimme. Diktatorn bredvid mig "nu tar du ett steg. Så, bra. Då kollar du på foten så du inte fick smuts på dig då du klev över golvet. Så, då kollar du golvet". Det var viktigt att jag gjorde allt rätt, i bra ordning och utan att snubbla på orden i en tanke. Det hände ofta att jag gjorde om en handling, parallellt med sjuttiofjorton tankekedjor där jag analyserade varje tanke, steg, handling och ord, tills timmarna hade runnit iväg, och jag hade kommit ned för trappen.

Det var en tid då livet successivt försvann, och jag hade bara Diktatorn som vän under en period. Jag pratade bara med honom, och jag tog inte ett steg utan en ordentlig beskrivning av hur det skulle se ut. Jag gav mitt liv till honom, med hoten att han annars skulle ta bort mitt värde som människa. Jag var tvungen att göra allt detta, och rädslan för att vara värdelös blev för stark.

I ett och ett halvt år var det så här varje dag, varje timme. Efter ett år gick vi tillbaks till mediet, för att jag inte orkade mer. Jag grep efter halmstrån. Och mediet gjorde en andlig rening, tog farväl med orden "om ett halvår är han borta". Då nästan ett halvår gått fanns han kvar. Men jag gjorde något jag aldrig kommer ångra. Jag trodde så starkt på mediets ord att jag successivt tog över hans arbete. Ingen skulle få tala om för mig vad jag ska och inte ska!

Under en period började jag höra röster igen, men inte på samma sätt. Efter ytterligare en rening, där jag dessvärre redan slängt mig i dödens armar några gånger på deras bevåg, försvann även dessa.

Det är som att vara förlamad, rullstolsbunden, sedan födseln. Kan du då ens tro på att du en dag kommer kunna gå igen? Så kändes det. Det var omöjligt. Jag visste inte hur man levde utan honom. Det var overkligt och skrämmande, tanken på att han skulle försvinna. Men tanken på att leva så här ett helt liv var med skrämmande. Två månader senare hörde jag inte längre diktatorn. Han fanns inte mer. Och jag började bygga mig ett liv.

Med detta vill jag säga att ingenting, INGENTING, är omöjligt. Även en förlamad kan börja gå, om man nu tar det metaforiskt. Allt försvann inte i och med detta, och svåra år fanns framför mig, men jag började bearbeta minnet av hans makt. Jag började bearbeta minnet, även av hennes makt. Jag skapade mig en självkänsla av att JAG kunde, JAG kan, jag är en egen person med fri vilja. Trauman från barndom, uppväxt och grundskola var starka, men jag började tro.

Ingenting är omöjligt. Rösten som aldrig tystnade, blev

Rösten som faktiskt tystnade.

Han tystnade.

Och jag tänker aldrig överlåta mig till någon annan så, någonsin igen.

Värme, kärlek och UNDERBAR TYSTNAD! Yasmine

Ångest och intressanta näsor

Lägger in ett litet snabbt inlägg, innan jag ska sova. Till Uppsala idag, prat med K i en timme om lite smått och gott sen begav vi oss till IKEA (stammisar......) för att fika och inhandla lite till Alleballes rum. På kvällen har jag  målat då plötslig oförhindrad ångest uppstod i mitt lilla alerta huvud (...) och då badade jag i en halvtimme. I slutet av maj, hett vatten och torktumlaren på, och mitt lilla alerta huvud blev istället fyllt med värk, så nu tänkte jag sova.

Väldigt intressant inlägg måste jag säga. Varje ord av högsta kvalitet, ja, tror aldrig jag haft så mycket fantasi då jag skrivit förut. Helt otroligt. Fler såna inlägg tack.

Foto: Ey, ja e en kanin

Om ni nu av någon anledning har supermegasyn och kan se vad jag har i näsan är den en piercing och inget annat.

Godnatt!

Det där var ju jätteroligt skrivet. En sådan lustig bild och allt jag trodde ni brydde er om var innehållet i min näsa. Ibland får jag allt till det.

Back in the picture!

Hej vänner!

Foto: jag och min arma korsett

Nu är den underbara veckan med bästis M över, och jag är tillbaka i vardagen.
Vi hade det väldigt, väldigt bra - saknar henne redan!

I onsdags träffade jag psykolog K på teamet, fikade med mamma på IKEA och överfölls av lite tvångstankepanik på Kappahl. Tankar som bråkade, jag ville verkligen inte bryta ihop. Men då jag hämtat M på stationen, suttit mig i bilen och börjat inse att vi faktiskt sitter här - efter tre års långa telefonsamtal - började allt kännas väldigt overkligt men så jäkla bra. Middag och prat på kvällen, fika och promenader på torsdagen, sväng till Uppsala för sång, psykologsamtal och shopping på fredagen. Och jag tog - för första gången på över ett år - mig igenom hela dagen med fika, turer in i affärer och bussresor UTAN EN ENDA panikattack! Tvång som vanligt, lite puls som bankade och nervositet, men jag föll inte ihop, dissocierade inte eller behövde resa hem tidigare. Vi hade det jättebra. På kvällen åt vi chips och dipp, och såg på let's dance och högklackat. Massor av prat, promenader och sommarmys under helgen och sen började det kännas lite vemodigt då vi insåg att vi bara hade en dag kvar. Att träffa henne var lika underbart som jag visste att det skulle, och hon känner precis likadant. Mycket mer sådant kommer ske! Tack M för ett gäng fantastiska dagar. <3

Idag har jag tränat och städat och målat och återupptagit vardagen. Imorgon ska jag skriva lite självbiografiskt och givetvis meditera för första gången på över en vecka. Prata med änglamorbror, heala och kanske försöka ordna micken. Skrev jag det? Jag har köpt en mikrofon! Nu ska den bara funka. Hehe.

Fullspäckad vecka kommer det bli!
Träffa A på onsdag, trevligt trevligt ska det bli. Vernissage eventuellt på torsdag för att kika på finaste M's oerhörda talang! Träffa bästaste S på fredag och ett gäng underbara vänner på lördagen. På söndag fyller FINASTE I HELA VÄRLDEN AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH-lillebror år.

(Tänk dig nu att jag höjer överläppen, fläker ut mina tänder på framsidan och klämmer fast min underläpp - ungefär så skulle jag sett ut om ni såg mig. Om ni inte fattar någonting är det antingen så att ni inte sett min galna sida, eller så har ni missat mig helt. Internt skämt, etcetc.)

Han ska få en (viskvisk, om du läser min blogg Alex så tänker jag gegga läppstift på dig. Ytterligare ett internt skämt) tavla som jag på något underligt sätt ska hinna måla under veckan.

Jag börjar kunna det här med att leva.

Värme och kärlek och SÅPBUBBLOR, Yasmine

Borta tills på söndag!

Många glädjeämnen idag. Ska strax sova så jag skriver lite kort.

Träning på morgonen, till manikyristen för mammas naglar, med oss hem ett paket från odiumclothing, sol, kaffe, dusch, klädprovning, fina telefonsamtal, hämta Alex, till musikaffärn - nu har jag en mikrofon! Den funkar inte än (...) men det ska den allt göra när jag är färdig med den. Hähä. All teknik, suck.

Foto: korsetten och jag, vi är goda vänner, tralalaaa

Imorgon kommer M hit, ska bli så underbart!! <3 Äntligen! Vi får väl försöka trixa lite med micken, för funka ska den. En superbra tid ska vi ha i alla fall, mycket sol, prat och promenader! Nu ska jag lägga mig och sova, imorgon ska vi först träna och på psykologsamtal, innan vi ska till Uppsala stad och hämta upp M.

Har en lång lista på ämnen jag har att skriva om sen, men några dagar får ni vänta.

Ha det underbart, det ska jag ha! Ljus&kärlek, Yasmine

Foto: sminkning by moi

Härliga dagar! / kräver frågor svar?

Hej vänner!

Har ordnat för fullt de senaste två dagarna. Skrivit, målat, pysslat, städat, skickat viktiga mail och gjort viktiga samtal. Många järn i elden. Och har mått väldigt bra, lyckan är spirande inom mig och jag orkar mycket. Förkylningen är dessutom helt borta. Känner riktigt hur jag längtar, efter allt möjligt, ut i livet. Längtan är död under mörka perioder.

Samtalet med S i fredags var jobbigt men nyttigt. S är min andra psykolog. Vi gick in på minnen från mitt förflutna, vilket rev upp en hel del, men samtidigt kände jag mig fri. Imorgon ska vi träna, åka och fixa mammas naglar och hämta upp mitt paket från odium på vägen hem. Min korsett och blus kommer då! Härligt. Sedan är det lite viktiga samtal, och så ska jag fortsätta på målningen. På onsdag ska vi till min psykolog, och sen - hämta upp M på station! Finaste, finaste M som jag känt i två och ett halvt år men aldrig träffat. Ska bli så underbart att se henne efter all denna tid.

Länkar till en viktig, gripande och mentalt uppslitande dokumentär innan jag går och lägger mig. Den var svår att se, känslomässigt laddad men jag är glad att jag såg den. Den handlar om Sara som var med om en våldtäkt då hon var 15. Efter den svåra händelsen tar det år innan hon förstår att det var en våldtäkt. För kan det kallas för våldtäkt, trots att man inte sade nej, trots att det inte ingick våld? Det kan man. Och det kan bli lika svårt och traumatiserande för det. Trots att förövaren är jämngammal, trots att de är vänner.

Dokument inifrån - ingen riktig våldtäkt

----------------------------------------------------

Tiden går och frågorna är många. Vad som hände och varför. Jag vet inte om jag vill ha svar. Men kanske är det den enda vägen.

Livet ber mig komma med, och jag tar emot handen

Igår var veckans bästa dag och bättre ska komma, ska berätta varför. Onsdagen spenderades ganska rörelselös på en stol framför min dator med en jädrans ångest. Första gången på FYRA månader jag hade den sortens ångest. En sån där ångest som inte består av en halvtimmes panik, över, slut. Utan en sån som sitter i och förlamar en. Försökte äta, försökte sova, försökte det mesta konstruktiva men icke. Dock! Inga självskador för det, men jobbigt var det. Torsdagsmorgonen började så, vaknade med den dova, mullrande förjäkliga ångesten och insåg vilken blessing jag haft som faktiskt lyckats bekämpa den ångesten helt sen på nyår. Som att ta sitt första steg efter flera års förlamning. Någonstans visste jag vad jag behövde göra. Och det gjorde jag. Och nu är ångesten puts väck.

På nyår gjorde jag en andligt själslig och fysisk rening. Den själsliga fick jag hjälp med av änglamorbror och CO, och den fysiska gjorde jag själv med hjälp av mamma och salvia och lite mantran. Det är vid såna här tillfällen man förstår. Tillfällen som igår, då jag öppnade upp mitt kronchakra, tände rökelser och salt lampa. Lade mig på en filt på golvet och lät varje part av den själsliga kroppen renas, steg för steg. Det är som att ha varit ute i en lerdyna, omslutits av smuts och dynga som kletats sig fast i varje vrå av kroppen. Och sedan ställa sig i duschen för första gången på fem månader, och känna hur all smuts försvinner, bit för bit. Så känns det med en rening. Varje liten ångestfläck skrubbas bort och följer med strömmen, utåt. När jag ställde mig upp var jag lugnare än på mycket länge, och inte en bit ångest finns kvar. Det är vid såna här tillfällen man förstår. Att man inte är ensam. Varför man förmår sig att tro, hur tabu det än verkar vara i dagens Sverige. Ingen ska behöva göra något de inte känner är rätt, likaså tron, men för mig har allt detta lagt sig som en filt över mitt hjärta som värmer även då det är som kallast. Vissa skulle säga placebo. Jag säger bara - jag struntar i om det verkligen är en allmän sanning - för, för mig är det, det. Min sanning. Den har räddat mitt liv.

Idag har vi städat, damsugit, svabbat och så vidare, ikväll kommer tre av mammas vänner på middag + fika. Ska bli trevligt. Livet har stannat till igen, räckt mig handen och omsorgsfullt bett mig komma med.

Jag mottager handen, och fortsätter bredvid.

/ Yasmine

Fem månader utan självskador

För fem månader sen höll jag det fasansfulla verktygen i handen och målmedvetenheten i huvudet, för sista gången. Lät alla tankar som byggts upp i mitt huvud följa med strömmen ut, och allt jag kände var ångest. Ingen lättnad, ångest. Alla dessa gånger jag planerat flera dagar var jag skulle befinna mig, när jag skulle göra det, med vad och så vidare. Varje gång var det en lika skön känsla av lättnad när jag nått mitt mål. Som om alla problem för en sekund försvann, fast de gjorde det inte. Det var en falsk lättnad. Och slutade antingen på vårdcentralen, akuten eller hos sjuksyster. Jag tror kanske jag insåg det den här gången för fem månader sedan. Att allt var falskt rakt igenom, inte ett endaste dugg blev löst i och med mina små planer. Jag orsakade inte bara fysisk smärta för mig, utan själslig smärta för andra, och även mig. Därför trädde jag intuitivt en turkos sten runt halsen som jag senare läste "förbygger självdestruktiva handlingar om den bärs runt halsen" i en bok. Från och med då, bestämde jag mig för att finna andra lösningar, som hjälper.

Jag har...

- sjungit.
- mediterat.
- pratat.
- skrivit.
- lyssnat på musik.
- promenerat.
- gråtit.
- badat.
- kikat på roliga klipp.

Allt har hjälpt att förebygga. Men att hindra alla handlingar så, är inte lätt. Jag tror det största jag gjorde, var att upptäcka och begrunda mig i tanken "att skada sig fungerar inte". För det gör det faktiskt inte. Två minuter, sen är man där igen. I och med den insikten fick jag mer ångest av att planera en självskada. Detta berättar jag för att visa att det GÅR, bara du är medveten och kämpar mot en insikt. En insikt som kan rädda liv. Det har funnits tillfällen i mitt liv som jag lät det gå lite för långt, och hade jag använt nästa andetag till en längre handling - kan det hända att det varit kört. Nu är det inte kört. Nu är det dags för mig att behålla denna insikt, varenda liten gång jag vill göra mig illa.

Självskadebeteende är ingenting vackert, det vackra är den handling du gör när du för första gången lägger

undan planerna, föremålen, dödlig utgång.

Värme och kärlek, Yasmine

Elva frågor-utmaningen

Nu tänkte jag besvara lite frågor i  elva frågor-utmaningen. Mina frågor kommer ifrån fina Elin!
Här är frågorna och svaren...


1. Berätta om ett ögonblick i ditt liv då du var lycklig.

Foto: Jag, L, R och A. WT-konsert -11

Det har funnits, trots allt det mörka, många lyckliga ögonblick i mitt liv. Det är svårt att välja ett. Dagen då min bror Alexander föddes, måste vara den lyckligaste av dem alla, men eftersom jag var så liten är minnena mest fragment. Dagen då jag mötte min första flickvän var också ett oerhört lyckligt moment, och då jag blev matad med alla vackra ord om mitt skrivande i andra ring. Dagen då jag för första gången steg in i ungdomsteamets behandlingslokaler, och insåg att jag skulle få hjälp. Då jag fick kontakt med änglamorbror för första gången, då han passerat över till andra sidan. Within Temptation konserten med fina L, A och R och mamma.


Alla oerhört vackra ögonblick. Sen har vi de där dagarna, de där solskensfångade minuterna då allt bara faller på plats. Då pusselbitarna förs samman, lyckan fladdrar som tusentals fjärilar i magen. En lättnad brer ut sig, hjärtat slår lugnt och man fylls av harmoni. Man tänker på allt självförakt som försvinner i en explosion av självrespekt, alla mörka år verkar plötsligt så lärorika och fyllda av livsglädje. Människor som förstört en, står i en väntelista till ett tackbrev, tack för allt jag fått erfara som gjort mig så stark. Passionen till all kreativitet blomstrar, andetagen fylls av nyförälskelse till livet. Dessa ögonblick är guld värda.  

2. Den bästa platsen på jorden är?

Foto: mitt rum

Just nu, idag, är den absolut bästa platsen på jorden mitt rum. Bland älvor och rökelser, underbara böcker och ljusinsläpp. Men om man ska vara lite mer metaforisk är den absolut bästa platsen på jorden, den plats jag har i jordens änglars hjärta. En plats som inte går att ta på, men är mer värd än allt annat!

3. Nämn en låt som du lyssnat mycket på under en period i ditt liv. Beskriv den perioden och vad låten betydde för dig.


Within Temptation med Angels är en av jordens underbaraste låtar, och den betyder mycket för mig. I den låten är det texten som dominerar i mitt hjärta, hur vacker musiken och Sharon's röst än må vara. Jag tänkte därför beskriva texten för er, fras för fras, när jag berättat om huvudtemat i texten. Den handlar för mig om två skilda personer, vem det är av dem beror på hur jag vinklar låten. Den handlar om diktatorn, rösten jag hört sedan barnsben, och om en person som gjort mig till den starka person jag är idag, genom att först förstöra mig från grunden.


Sparkling angel
I believe
You are my savior
In my time of need


Jag behövde er då.


Blinded by faith
I couldn't hear
All the whispers
The warning so clear


Jag förnekade er verkliga ondska.


I see the angels
I'll lead them to your door
There is no escape now
No mercy no more


No remorse 'cause I still remember
The smile when you tore me apart


Jag mötte de räddande änglarna, och nu är det upp till oss att våga möta faran.
Det sista jag såg av er innan jag förstod vilka ni egentligen var, var era sluga leenden.


You took my heart
Deceived me right from the start
You showed me dreams
I wished they'd turn into real
You broke the promise
And made me realize
It was all just a lie


Ni greppade mitt hjärta, förrådde mig. Visade mig det jag önskade, bröt era ord och fick mig att förstå... ingenting var på riktigt.


Sparkling angel 
Couldn't see
Your dark intentions
Your feelings for me


Falskglittrande änglar, jag förstod inte era verkliga jag. 


Fallen angel
Tell me why?
What is the reason?
The thorn in your eye


Varför gjorde ni det? Fanns det en tagg i era ögon...


(Brygga och refräng)


Could have been forever
Now we gave reached the end


Det kunde varat förevigt, men kommer inte göra längre.


This world may have failed you
It doesn't give the reason why
You could have chosen
A different path in life


Ni kanske blev svikna av livet, men ni kunde valt att inte föra ondskan vidare.


4. Vad är en perfekt dag enligt dig? Hur skulle du spendera den?

Foto: jag -11

En perfekt dag får jag umgås med familj, vänner och någon jag håller kär. Känna glädje och självsäkerhet dagen igenom. Sova ut, men ändå gå upp rätt tidigt. Äta frukost länge, kolla på någon bra serie på DVD. Gå ut i fint väder, ta en promenad med någon. Besöka Uppsala, sjunga på teamet, prata med min psykolog och äta lunch någonstans efteråt. Skriva på eftermiddagen länge, få rätt respons och gärna att det händer saker, trevliga nyheter och uppmuntrande telefonsamtal. En perfekt dag skulle gärna få spenderas med en grupp härliga människor, kanske på ett läger eller vid en brasa. På kvällen skulle vi äta mat på altan, god och nyttig mat, och flytta in då det börjar regna. Få sitta inne med någon fin person att hålla om till en film tills sent på kvällen. Somna i någons armar. 

Foto: jag, typ i förrgår

5. Vad tycker du bäst om med din kropp? Vilken kroppsdel och varför?


Av hela kroppen tycker jag mest om mitt ansikte, mitt hår och delar av min kropp (till exempel rumpa och bröst, hehe). Men främst ansiktsdragen, ögon, läppar och hår. Jisses vad jag blev självsäker helt plötsligt, för ett halvår sedan var jag den fulaste världen skapat. Saker händer!


6. Vad är du bäst respektive sämst på?


Jag är nog bäst på att förstå människor, känna medkänsla och sätta mig in i situationer och se saker med distans. Det jag alltid varit sämst på är att se det bra med mig i svåra stunder, kunna ta emot misstag utan självförakt.

7. Vad kommer dina memoarer heta?


Skriver faktiskt på en självbiografi, namnet är ännu hemligt *blink, blink*


8. Vilken bok från din barndom minns du bäst?


Teo, helt klart. En bebisbok som rimmar, fyra rader på varje sida och bilder till. Formad som en nalle!

9. Hur ser ditt liv ut om fem år?


Om fem år är jag erkänt medium, författare, föreläsare och debattör. Jag bor tillsammans med min fästmö, är nära giftemål och planerar barn på sikt. Jag lever lyckligt, men med en kvarstående ödmjukhet. Är positiv, empatisk och känner en stor kärlek till livet och allt livet innehåller. Jag har lämnat sjukdom och elände bakom mig, har många vänner, nära som ytliga. Har släppt min självbiografi och fler böcker, förhoppningsvis fått god respons och skapat debatt och hjälp för andra. Jag lever en andlig livsstil, äter nyttigt och tränar. Är medium på deltid och jordbunden människa på deltid - balans krävs! Jag sjunger fortfarande, är ledare inom andlighet och psykologi och lever i ett fint hus med en liten altan. Eeeeeeeeeeeeeh, jag börjar se fram emot tiden om fem år. Blinkblink. 


10. Om du kunde åka tillbaka i tiden, till vilken tid skulle du återvända till och varför?


Jag skulle, med hjärtat i halsgropen och våghalsighet, återvända till tiden då allt började. Då den illasinnade beröringen började, då självföraktet startade, och vissa människor (nämner inga namn) försatte mig i en värld av smärta och lidande. För att förstå vad som egentligen hände.


11. Vad är det bästa du någonsin gjort? Varför?


Det bästa jag någonsin har gjort, är att välja livet framför döden.
Varför? För att livet är där vi ska vara nu.

Foto: bild från min SHEDO-vecka mars, 2012   

Jag tänkte i min tur ställa mina frågor till ER, i nästa inlägg!

Värme och kärlek, Yasmine

Det blir som mest fel då man är rädd/livet är i fokus

Foto: jag innan utgång

Gårdagen gick faktiskt väldigt bra, trots lite panikkänslor mellan varven! Jag klarade mig hem helskinnad, och ovanpå det hade jag och M en jättetrevlig kväll med dans, dricka (vatten), prat och lite letande efter ställe. Vi var på klubb KG (kanske jag skrev.....) vilket  är en gayklubb som hålls av Katja och Gun (som förövrigt gick på min grundskola, den ni!). Som vanligt kröp tvångsångesten inpå, maniskt försökte jag rätta till kroppen och själen med tankarna, förvara allt kontrollerat och inte göra något konstigt eller fel (vilket leder till att jag flackar med blicken, står kvar på samma ställe och stirrar ned i marken, inte förmår att hänga med riktigt och... saker som i sin tur är placerade i "fel"-kategorin). Vi gick hem en halvtimma tidigare (vid ett) då tröttheten slog till, och då föll jag ihop på station och var allmänt borta i en timme, men vi lyckades ta oss hela vägen till bro där mamma hämtade oss. High five för oss! M är en riktigt bra vän, och vi förstår varandra så bra.

Just nu är jag förkyld som satigatan, hostar och snuvar. Men livet känns återigen allmänt underbart, och jag har det där pirret i magen. Nyförälskad i livet! helt enkelt. Tänk att saker och ting kan förvandlas och kännas så mycket lättare, bara för att synen förvinklas... Ändrar jag frekvens i livet, ändras min syn på livet. Obeskrivligt underbart. Och jag har lyckats omforma kroppen lite på köpet, jag känner mig faktiskt vacker. Idag gör jag det. Igår (ja, inte igår-igår men i det närmsta förflutna) grät jag för min monsterlikhet, idag ler jag åt spegelbilden. Så det kan gå. Självklart slår självföraktet till då jag säger det, "våga inte säg att du är okej!" osv, men det skiter jag i.

Fick svar från Anita Odell som håller i attitydambassadörsutbildningen, ska skriva in några rader så får vi se hur det går. Uppdaterar! Bäst jag sätter igång...

Värme och kärlek, Yasmine

Riktigt bra, och riktigt billigt

Idag har varit en riktigt bra dag, mestadels. Färd till Uppsala halv nio på morgonen, för att först prata med K (psykolog). Eftersom hon varit borta hade vi mycket att prata om, och det kändes som ett riktigt bra samtal med en riktigt bra psykolog. Vi pratade om allt som hänt sen sist, friskhet, framsteg och relationer. Vi förstår varandra riktigt bra. Efteråt träffade jag en riktigt bra musikcoach som jag sjöng med. Vi sjöng lite från Joni Mitchell, Tori och Kate. Det börjar gå riktigt bra, det här med sången. Vi utvecklas hela tiden. Sedan en sväng till IKEA, fika och shopping på HM + Lindex. Köpte en tröja, en eyeliner och två ansiktsmasker (ja, intressenklubben antecknar). Köpte med oss riktigt bra jordgubbar hem, söta och goda.

Imorgon ska jag träffa en riktigt bra vän, M och jag ska tillsammans med två andra besöka KG (gayklubb) i Stockholm. Party all night, typ. Hoppas det blir en riktigt bra kväll, vi ska hem till henne efteråt då det är närmast. Ser fram emot det, bara lite nervös... Länge sen jag var ute. I perioder har jag bara tyckt det varit jobbigt att vara ute, inte känt att jag hör hemma där. Men jag vill verkligen släppa på kontrollen och försöka bara ha roligt. Tvången kommer bli en kamp, men jag ska klara det. Bara jag tillåter mig att falla ibland utan att förlora mig helt, kommer det gå... riktigt bra.

Nu ska jag, Alex och mamma hem till pappa och äta tacos. Färga håret ska jag göra (så det blir RIKTIGT BRA!!!1) och självklart se på högklackat (min nya favvo, ja). Full med livslust och ny kämparglöd ska hela mitt jäkla liv faktiskt bli riktigt bra! Alla fall kommer fortfarande vara fall, men en studs neråt för att upphoppet ska bli större.

Nu ska jag äta choklad, kolla på fråga-Olle och göra mig klar. Kanske gå till köket och tillbaka. Borsta håret skulle jag behöva. Behöver ni mer intressant info - kika min låsta blogg! www.jagäterchoklad10gångeromdagen.intressantinfo.se

Om ni inte kommer in, kolla er anslutning eller anta att det var ett billigt skämt.
(Eller besök willys.se, etcetc, osv)

Värme och kärlek, Yasmine

Musik

Något som jag alltid bevarat i mitt hjärta är kärleken till musik. Det har kommit i perioder det här (typ exakt nästan som jag skrivit i en av mina "sidor".......) med musiksmak. När jag var liten fick jag min första skiva, det var med Magnus Uggla (jag mår illa, när jag kysser en gorilla, eller hur det nu gick). Pappa har alltid lyssnat på typ eurodance, så det blev mycket dansvänligt när jag var mindre. När jag var 12, om jag minns rätt, hörde jag Evanescence-Amy's röst för första gången, och där blev jag fast i kvinnofällan. De blev mina idoler. Lite senare visade pappa mig Within Temptation och jag köpte flera år efter en skiva. Idag är de mina husgudar. Lite halvt becksvart blev även min musiksmak ett par år och jag gick över till typ det här. I ett par år, under min ilskna ångest-tonårsperiod avgudade jag The Rasmus och Linkin Park. Affisher överallt, ständigt på stereon, konstanta tryck på youtube osv. Men det jag skulle försöka komma fram till är att även jag har slagit mig till ro här. Idag älskar jag främst kvinnor i olika former, lugnare eller hårdare, med band bakom eller ensamma.

WITHIN TEMPTATION Sharon Den Adel
Rockband från Holland. Har gått från gothic metal och symphony metal till melodisk rock och nästan lite pop. Den senare varianten är inte min favorit, allt var bättre förr! eller något.
Favoritskiva: The Silent Force
Favoritlåtar: Swan Song, Pale, Angels.

TORI AMOS
Singer-songwriter-tjej från USA. Sjunger alternativ rock/pop med många pianoinslag och vackra texter. Hörde winter först, sen köpte jag skivan den kom ifrån. Efteråt har jag varit frälst.
Favoritskiva: Scarlet's walk & Little Earthquakes
Favoritlåtar: Winter, Taxi drive, Silent all these years, playboy mommy





KATE BUSH
Något av en musiklegent från Stor Britannien. Singer-songwriter. Började lyssna ordentligt för några år sedan men har ännu bara två skivor, dock har jag beställt den tredje nu! Mycket fartfyllt, mycket lugnt, en del ganska spirituella låtar.
Favoritskiva: osäker.
Favoritlåtar: Hounds of love, Breathing





SARAH MCLACHLAN
Singer-songwriter från USA (?). Sjunger lite som Celine Dion men inte lika känd och (enligt mig) mycket bättre. Behaglig musik, vacker röst!
Favoritskiva: Fumbling towards ecstasy, Solace
Favoritlåtar: Fear, I don't forget you, wait, Fallen (!!!)





DIDO
Brittisk popartist, slog igenom med Here with me (har jag för mig, slå mig inte). Lugn, fartfylld, medryckande. Ofta rätt fina texter.
Favoritskiva: osäker
Favoritlåtar: Don't leave home, See the sun, Grafton street







ADAM LAMBERT
Stort undantag, hej och hå. Amerikansk R'n'B/pop/rock/vet inte? artist som är så mycket mer än "whataya wan't from me". Personligen tycker jag han har en underbar röst, perfekt dansmusik och dessutom rätt... sensuell. Jaaaaaaaaaaa, jag gillar honom. (Ett plus är att han är den enda mannen jag verkligen genuint tycker är SKITSNYGG. Nästan bara han i alla fall. Och Anton Hysén. Förövrigt är jag gay. Lägg märke till att de är lika gay som jag. Hähä.
Favoritskiva: For your entertainment (snart ny skiva!!!)
Favoritlåtar:  Sleepwalker , Can't let you go, Broken open



ANTONY AND THE JOHNSONS 
Alla är kvinnor, transor eller bögar och här kommer den transexuella Antony. Vacker röst, vacker musik, underbara texter.
Favoritskiva: I am a bird now
Favoritlåtar: Deeper than love, Hope there's someone, Cripple and the starfish





So I say... thank you for the music, etcetc, osv. Tralala.

Kärlek, värme och sång, Yasmine

Leva, inte bara överleva

Tidig morgon, tjohooooo!

Ganska redigt trött, kunde inte somna igår kväll pga att sömnmedicinerna kom sent.
Har haft två underbara dagar.

Träffade M inne i stan i måndags, vi gick in på en restaurang och åt sushi. Pratade länge, länge om allt möjligt. Det känns så skönt att hon förstår mig, jag behöver inte säga allt, och närvaron av här och nu är stark. Nu bor hon i Stockholm så vi kan ses oftare - och det känns superskönt. Någon gång ibland blev det lite svårt då tvången stökade om men, - hör och häpna - jag föll inte ihop och behövde inte ta lugnande! Allt rullade helt enkelt på, och då vi gått runt lite bestämde vi oss för att åka hem. I bussen från Bålsta klev det på ett gäng fulla artonåringar så det blev stressigt, visste inte åt vilket håll jag skulle se då de skrålade, men vi gick av lite tidigare för att slippa. Hemma åt vi lite och såg på L word, sen somnade båda.

Igår var vi hemma. Satt i solen, åt frukost, pratade jättelänge om allt vi har gemensamt och så healade jag henne och körde lite psykometri. Vi hann ta en promenad och fika hos mormor, innan vi skulle äta, och så lämnade jag av henne vid busstationen. Hela kroppen min skrek av glädje, och den där längtande, spirande känslan och fullkomlighet gjorde sig klar. Ingenting blev jobbigt. Jag började kunna det här. Med att inte bara överleva, utan leva. På lördag ska vi till KG (gayklubb) tillsammans!

Idag ska jag och mamma träna på curves, sen är det skriva som gäller. Få ned några rader om mig till en föreläsningsutbildning ska också bli. Och sitta i solen!

Så, ta för dig. Solen skiner idag. Tralalala.