tisdag 31 juli 2012

Tom i bollen, och halvtaskigt öppnad bröstkorg


Isch, ingen bra dag idag. Vaknade med ångest och total seghet, allt gick i ultrarapid och det kändes som att någon öppnat upp bröstkorgen och lämnat den så. Vinden fladdrar rakt igenom, och det lämnar en enorm tyngd. Vet inte riktigt var jag har mig själv idag. Men jag använder mig av jämförelsemetoden. Att igår var en bättre dag, imorgon blir nog också en bättre dag. Det är bara illa jämfört med då. Att uppleva denna känsla ständigt är ingen jättetrevlig tanke, men även det har jag klarat, så tanken på att det förändras gör saken bättre. Men nu är det jobbigt. Väldigt jobbigt.

Tankar attackerar i form med "nu ber du om tröst, gör det inte, du förtjänar inte" men jag försöker slå tillbaka. Ibland får man. Idag får man.

Kan sitta i från gårdagens terapisession också, bävar inför den kommande VÄLDIGT jobbiga biten, men jag får bita ihop och köra på. Fasen att dåtid ska vara så svårt och så mycket skvalpande i nutid. Kan den inte hålla sig där, långt bakom idag?

Har sjungit och sett på film i brist på annat, men det sitter kvar. Måste säga att jag hanterar det skapligt i alla fall. Snart 7 månaders skadefri, jiippiiiiiiiii. Mer ska det bli, allt ska det bli.

Är rätt tom på inspiration, vad ska jag skriva? Målar nog lite, kanske skulle kännas bra. Eller något.

/ Yasmine

måndag 30 juli 2012

På språng in i sömnen!

Besök på gymmet och besök på teamet idag, och en jobbig slash lättande stund hos K. Några papper och kort ur trauma-lådan, att se din handstil har tidigare varit ett slag i ansiktet, nu är det bara ett bevis på att det har varit men existerar inte längre. Bevis på hur korkad och patetisk hela grejen är, på att jag [djupt andetag, får inte skriva, får inte skriva, jo får skriva, andas] har makten i mina händer. Det sprider en lättnad ut i varje cell och atom kan jag få be om att berätta, du har inget längre min vän, allra minst makten och kontrollen över mig.

Alla papper sönderrivna i papperskorgen, att riva det i fina små bitar skapade av tvångstankar och "måste göra perfekt" struntade jag blankt i, jag rev det lika slarvigt som jag värnar om vår relation. Lite hur som, ned i papperskorgen skulle det. Andetagen blev lättare för en stund, silkeslena. Allt kom som vanligt i kapp, efter några provade plagg och bekräftade komplex i Lindex-omklädningsrummet senare. Då kryper all tvångsmässighet fram och jag famnar i sökandet efter nollställdhet. Upprepade "jag mår inte bra, men jag är lycklig" som ett mantra, det hjälpte mig i alla fall i sökandet efter lättnad. Kändes med uthärdligt, för jag fick falla, det var naturligt. Men lyckan försvann inte för det, i så fall bara för stunden.

På kvällen har jag skrivit, pratat med M3 i telefon, kollat på en bra men lågmäld dramafilm om jordens klon ("another earth"), att det skulle finnas en spegelvänd version av jorden. Väldigt udda. Snart blir det PRIDE, jag längtar. En liten plan har lagts upp i alla fall. Imorgon ska jag bara ta det lugnt.

Detta var ett "på språng!" inlägg, och jag behöver sova. Skriver mer senare.

Ljus, Yasmine

söndag 29 juli 2012

Våga vara lycklig, du fixar det





En lätt euforisk vind sveper in i rummet, griper tag om de sista smutskornen i min själ och mitt hjärta, drar med all skit ut, ut ur huset, ut ur jorden för att fullkomligt lösas upp i tomma intet. Alla gångar som leder intill mitt hjärta är fria, enligt min andliga tro är mitt hjärtchakra upplöst från blockeringar. Jag har ett starkt band till varenda känsla, som jag skrev på SHEDO för ett par månader sedan "För att verkligen få känna den berusning du känner av ett innerligt skratt, måste du våga omfamna det som skrämmer dig mest. Du måste öppna dig och släppa rädslan, för att verkligen våga beröras" - och nu släpper jag in alla känslor. Jag har tillåtit mig falla, jag har tillåtit mig att gråta, jag har tillåtit mig smälla igen en visuell dörr av ren vrede. Och i och med att jag öppnar alla dörrar, lyckas jag också öppna mig för ren glädje. För lycka.


En fras som varit väldigt viktig för mig kommer jag strax skriva. Den har varit viktig, för att den är realistisk. När du befinner dig i ett tillstånd där du vågar släppa in lycka, behöver du inte alls vara "frisk" eller "bra". Om du antar att du måste vara helt fri från sjuhelvetes symptom och sjuka tankar för att kunna kalla dig lycklig, kommer du aldrig våga släppa in lycka. Tillåt dig själv att falla, det är kontrasten mellan mörker och ljus som gör ljuset så bländande. Däremot tycker jag inte du ska se mörkret som en enda väg ut - tillåter du dig själv att falla, måste du även tillåta dig att känna lycka, glädje.

Jag kan känna tårar av en klump i halsen. Tårar kan få klumpen att lösas upp - men tårar kan även rinna då väl klumpen löses upp. Det jag menar är att jag gråter. Ofta. För att jag har tillåtit mig att känna lycka och sorg. För sorg är lika viktigt som lycka, här i livet. Två rena känslor du bör känna för att kalla dig frisk. Att gråta kan vara ett tecken på själslig sjukdom - men oftast är den ett tecken på ren friskhet. Vad är en människa som ständigt är glad? Jag tänker aldrig mer ha siktet inställt på fullkomligt välmående. Att alla delar av livet jämt är i ordning. Det livet existerar inte, för någon. Att aldrig känna sorg är inte ett tecken på ett bra liv - det är snarare ett tecken på att du är död, kaputt, fini.

Jag läser ofta texter av människor som inte vågar ta steget att känna lycka. Det kan handla om tankar som "jag förtjänar inte", tankar som "jag vet inte hur man gör" eller "vem är jag om jag är lycklig?" Jag meddelar nu fullständigt genuint att jag tagit steget närmare. Steget där jag fortfarande kan känna att jag inte förtjänar, men jag accepterar den tanken och låter den få vara där. Steget där jag inser att jag aldrig kan lära känna mig själv, om jag inte även tillåter mig att känna lycka. Det gäller att lita på att du finner dig själv även i ljuset, annars kommer du aldrig ta nästa steg. Lyckan väntar på dig, men lyckan kanske inte alltid kommer rycka dit dig. Det är upp till dig att våga gå dit.

En fras som talar för äkta frihet, för realism som inte är bitter. En fras där jag meddelar att jag ser mig själv som en frisk människa som äger en viss, rätt svår problematik där jag hamnar i sjuka tillstånd. Något jag har. Jag har en sjukdom. Men jag är inte sjuk. Jag är inte "fröken OCD" eller något i den stilen, jag lider av tvångssyndrom och det är ibland väldigt dåligt, ibland rätt bra. Kontraster. Jag har varit i den värsta stormen, men det är bara efter den jag vet vad verkligt lugn innebär. Jag är tacksam. Jag kan till och med tacka dig, för utan din terror hade jag inte varit så stark som jag är idag. Så lycklig. Du visade mig vad lycka var, när du visade mig hur bokstavlig smärta var. Utan smärtan du orsakade, hade jag aldrig varit så här tacksam. Tack, för att du räddade mitt liv, när du nästan var på vippen att ta det.

Jag överlevde. Jag överlevde och lever, och kommer alltid leva, tills jag inte lever längre. Den dagen kommer jag finna äkta frid, för jag har levt. Hade jag dött någon av de här gångerna jag varit snudden inpå döden, hade jag osaligt försökt finna frid utan att lyckas. Jag är tacksam att jag inte dog. Dö kommer jag göra en dag. Men då vill jag dö med vinsten i handen. Jag vill dö med vetskapen att jag ägt livet. Jag räknar till tre.

Ett... jag vill
Två... jag vågar
Tre... jag lyckas

"Jag mår inte alltid bra, men jag är lycklig".



Ta nu steget. Räkna till tre. Du har verktygen inom dig.

Livsglitter från mig, Yasmine

lördag 28 juli 2012

Tre dagar på landet/boken "skamfläck"

Hej där, ber så hemskt mycket om ursäkt att jag missat två heeela daaaaaar'.

Mitt gamla, självföraktande jag, vrider på sig av obehag och suckar åt min patetiska mening som ger sken av att jag överhuvudtaget har märkts tidigare. Men mitt nya starka försök till bättre självbild, sitter kvar och låter texten stå, trots obehag och suckar. Nåväl.

I tordags kom N hit, och pappa drog med mig och lillebror till landet. Där har vi varit tills idag. På torsdagen lekte vi med fina M, lillkusinen jag pratat om tidigare.
- Farmor, kom och lek!
- Farmor ska bara äta upp förs...
- FARMOR, jag vill leka!
- Yasmine ska bara berätta klart lite om sin vistelse på stranden.
- Jajajaaaa, jag vill inte höra, JAG VILL LEKA! Här har du skalman. Skalman säger  "hej Yasmine" och vänder sitt huvud snett åt sidan och ler. (Var har hon snott min skrivarkonst? hehe)
- M, jag följer med dig... säger jag.
- Då ska vi leka kurra gömma! Du gömmer dig bakom trädet där så letar jag. Sen ska du hjälpa mig att gömma mig, så ska du hitta mig sen.
- ok... ej. Jag ska bara dricka upp. *två sekunder går*
- Yasmiiiiiiiiiiiiiiiine, har du druckit uuuuuuuuuuupp nuuuuu!!!!???

Typexempel på bestämd och söt dam.

Vi åt vid fem, lekte lite till och somnade efter lite fika. På fredagen badade M efter en liten båttur, medan jag, pappa och lillebror gjorde oss i ordning. Sedan drog vi till Örat (Öregrund) och kikade i affärer/åt glass. M såg lite glatt [not] överaskad ut när hon smakade papps lakritsströssel. Efteråt handlade vi i en billighetsaffär + coop, försökte hålla ihop min väska som hölls samman av två trådar, och åkte hem och åt. Efter maten blev det att skicka iväg min novell till UM/Bonnier Carlsens novelltävling och heala farmor. Jag ordnade en särskild rökelse, i form av doftande blommor/träbitar som man lägger på glödande kol. "Orakel" heter doften som vi faktiskt köpt i Östhammars andliga butik (som dessvärre stängdes ned efter en sommar), och den öppnar upp kronchakrat mer. Så jag matade in all möjlig info om gamla släktingar jag fick kontakt med, farmor bekräftande informationen och så healade jag henne tills jag var beredd att somna på fläcken.

Idag gick vi på loppis, som varje års lördagar. Hittade en kjol för 20, och två väskor för 20 styck. 60 spänn för tre fullt fungerande plagg/saker som jag kommer ha användning för. Halv 12 drog vi hem igen.

Läser "skamfläck" som jag tidigare skrev om, är nästan klar. En VÄLDIGT viktig och relevant bok. Man får följa två tjejer och en kille, alla trasiga med dysfunktionella familjer och ofta svår bakgrund. Alla tre är delvis "helt vanliga" på ytan, så ingen kan ana att alla tre lider av ett självskadebeteende där de har väldigt destruktivt sex för pengar. Jag var nära till tårar i slutet, så oerhört gripen blir man. Man tänker för en sekund "hur kan man göra så här mot sig själv..." innan man inser att ens egna anhöriga ställt sig den frågan i 5 år. Det gör ont, jag önskar INGEN annan det helvetet, ingen förtjänar det livet - vad för självskadebeteende det än handlar om. Få förstår att detta föregår i Sverige IDAG, 2012 och att det kan drabba precis VEM SOM HELST. Personerna i boken kommer från tre skilda samhällsklasser trots att de har mer gemensamt än vad de inte har gemensamt. Det gäller att vi öppnar våra ögon. Misstänker du att någon mår så dåligt - dra dig INTE från att fråga. Det är vanligt, och personerna berättar sällan om vi inte frågar flera gånger. Ge ALDRIG upp. Detta får inte fortsätta. Här går den att köpa på adlibris.

Nu ska jag ned och äta fisk, sedan tänkte jag skriva lite på självbiografin eller läsa klart boken. Kanske blir det någon film.

Värme och kärlek, Yasmine

onsdag 25 juli 2012

"Och jag njuter av varje andetag"

Hinner inte skriva så ööööööverdrivet mycket dessvärre, men lite kan jag allt få till innan nattinuffsan.

Klockan halv ett bromsade den gröna bilen upp på uppfarten vid ungdomsteamet, så en liten Yasminus kunde gå in och välkomnas in i den röda stugan. Träffade K, vi pratade om debatter om avdramatisering inom vården, om saker som måste fram där. Vi diskuterade mina framsteg och ett hopp som glöder, om tidigare hopplöshet, om mående och acceptans. Jag har blivit expert på att acceptera, driva bitterhet ur mig och bli vän med livet. Det var ett bra samtal, jag gick glad därifrån och in i nästa händelse - aktivitetsgruppen! Jag och K körde till Ulva kvarn där vi mötte B-M, det blev bara oss tre. Kikade på ett loppis där jag köpte två örhängen. Vi fikade på ett café, jag åt en laxmacka och drack supergott vatten, de hade där. Väldigt varmt var det idag, en söt lukt virvlade i området, och jag fann total frid. Allt negativt försvann, och jag var glad hela vägen. På vägen hem, efter att jag köpt tre kristaller (Agat, Turkos och Bergskristall), pratade jag med K om mina framsteg då det gäller stadsbesök. Jag fasar inte för Uppsala längre. Bålsta är svårare, i Bålsta finns det värsta, men annars känner jag mig fri att ta mig plats överallt. Jag ska inte behöva hålla mig undan, bara för att jag är rädd.

Mitt i allt dyker det upp några små ord över min näthinna. "Och jag njuter av varje andetag". Ibland slår den totala friden till. Och jag njuter verkligen, av varje sekund. Av varje steg. Av varje andetag. Jag lever igen, och jag älskar det.


Sen kom den lilla dippen hemma. Jag gick upp och sjöng, och där är min självkänsla väldigt skör. Jag har inte riktigt likställt mig vid att jag kan sjunga än. Mamma kom in och sade att det lät jättebra ("det säger hon bara för att hon är snäll"), jag bad henne komma in och lyssna ("nu ska du sno all uppmärksamhet igen, din självgoda jävel"), hon lyssnar, säger "det låter bra ibland, men den låten passar inte dig riktigt". Jag har precis bett om kritik, jag får konstruktiv kritik, tänker "men jag som trodde att jag kunde sjunga den, patetiskt, jag kan ju inte sjunga alls, jag är värdelös, ETCETERA" och mamma känner sig dum och säger "jag vågar ju inte säga något... du blir ju bara ledsen" och ja, jag kan verkligen inte ta kritik. I vardagen säger jag "tack, det ska jag tänka på", ler och stänger in ledsenheten. Visar den aldrig, det vore patetiskt. Men med mamma vågar jag visa, och tillslut är jag nästan tillräckligt övertygad att jag inte är dålig, vore inte ens dålig om jag sjöng som en kråka, "men du sjunger ju faktiskt bra Yasmine!". Jag tror mammas ord sjunkit in. Men jag är så förbannad skör. Ska det vara så svårt... att känna sig värdefull.

Men jag accepterar dippen. Accepterar att jag kommer få såna i livet. Accepterar, bearbetar, låter ljuset ta över.

Snart kommer jag återigen njuta av varje andetag.

Kärlek, Yasmine

Allsång, Fin dag med F, och... "djur"

Blev ingen meditation igår, läste lite sedan somnade jag med huvudvärk. Vaknade nio imorse, ungefär, gjorde mig i ordning och åkte till Stockholm. Mötte F vid portarna, vi gick och köpte F dygnetruntkort. Jag hade redan köpt mina. Först åkte vi till Östermalm, Stureplan, och fick oss en chock. Vanligtvis är jag inte fördomsfull och gick dit med tron att allt var en myt, men... ja, vad ska man säga. Gick runt med ett skratt och kände sig lite... annorlunda, för att uttrycka det fint. Finns perioder av livet där man förstår var fördomarna kommer ifrån, hur de fötts. Vad löjligt diplomatisk jag är, nu får jag sluta. Vi gick in i en smyckesaffär (vi åkte dit för) där en berlock som vanligtvis kostar 4 kronor, kostade 20. Eller vänta, vanligtvis får man 6 för 4. Betalade, fnissade lite till, sen åkte vi till andra trakter. Måste säga att Skokloster har en viss esklusivitet, eller vad det nu heter. Finare trakter, mitt område, oh ja. Nog om det.

Vi tog oss via djurgårdsfärja till Skansen, hittade tillslut rätt och betalade. Först gick vi och åt våfflor med maränger och glass, sedan försökte vi hitta dessa sablarns djur. Måste erkänna att Skansen inte är vad det var. 20 svin, en halv varg, lovdjursungar, sälar och en undangömd kanin, det var djurparken det. Blev en lång klagarramsa från oss när vi gick till lillskansen och toa-lettade, och sedan försökte hitta djuren man kan (kunde) klappa. Nähepp, inget sådant, då får vi dricka kaffe och spana på killar istället. De var ganska många, och mer fria. Sen kom jag på att jag var lesbisk och gick med F till allsången. Det var FOLK, FOLK, FOLK, överallt. Jag klarade mig ovanligt bra på min bänk med min bok, men F hade människor som knuffade åt alla håll och kanter. Vi gick efter genrepet under jobbiga omständigheter, och tog oss till centralen. För mig gjorde det absolut inget, det var nästan omöjligt att se, och prio ett är alltid hälsan. Tack F för en fin dag, du har varit väldigt stark ska du veta. Bland hickor (internt skämt), muppiga skötare och mycket jobbigheter var det tufft, men jag beundrar dig för din styrka mitt bland allt. Du är en riktig vän, och du betyder massor för mig.  


Jag åkte tåg till Bro, och bil resten. Det har en underlig känsla när man utvecklats så mycket i sin egen styrka, att man inte påverkas nedåt av sådant som förut gjort en panikslagen.5-6 GÅNGER, har jag tagit mig igenom staden utan att bli dålig. En lätt känsla av stolthet dyker upp, och jag försöker omfamna den. Den är skamfylld och pinsam, men jag blundar inte. Så fort jag vacklar i mitt självförtroende, lurar jag mig stark. Du klarar det här Yasmine, du kan, du vet, du kommer hela vägen fram. En "patetisk" lögn som gör att jag klarar några steg till utan att ramla. Du ska inte få ta min styrka ifrån mig helt. Nu är det jag som regerar.


Sitter nu hemma och har ätit melon, kiwi och druckit vatten. Himla intressant det där, ska jag berätta hur mycket jag drack också kanske???

Dagens fråga; när märker ni er styrka?

Värme och kärlek, Yasmine

måndag 23 juli 2012

Dagens sjukdomsfokuserade Sverige, psykologbesök och en traumalåda

Idag blev det ingen träning tyvärr, vaknade lite sent. Men det bar av till Uppsala vid tolv, innan fick jag ett intressant samtal, men jag lämnar det åt sidan så länge *nu blir ni nyfikna* och så vidare. Träffade K för ett bra samtal tycker jag. Vi pratade mycket om dagens vård för självskadebeteende och ätstörningar. Det gör mig så trött. Vården i sig gör personer som bara är "lite sjuka" till "väldigt sjuka". Vården i dag måste göra ett val. Det måste läggas resurser tidigare. Det går inte att ta tag i personerna när de närmar sig kulmen av sjukdomen och är färdiga att gå sönder. Dagens psykiatri är ALLDELES för sjukinriktade, all friskhet dessa tjejer (och killar) faktiskt HAR, tas bort, helt. Genom att ständigt bekräfta personernas sjukdom, blir bilden "sjukdom är allt jag har" och det skapar en dramatik inom psykiatrins väggar. Antalet stygn och dagar inlagd blir status, attityden blir sjuk, sjukare än själva problematiken. Det snackas om att förändra omgivningens attityd, men även patienternas och vårdarnas attityd måste förändras. Sjukdom får inte bli en livsstil, då går det för långt. Vi pratade idag om att det vore bra att avdramatisera sjukdom, EJ bekräfta den, göra FRISKHET till prio på samtalen - istället för att bara snacka mediciner och sjukdom. HELA TIDEN görs sjukdomen till självskadarnas värld, de får det intalat i dem att de bara är en vandrande sjukdom. Mediciner och läkarsamtal får inte bli det som prioriteras. Se på min behandlingsmottagning! Där arbetar det HÖGT med friskhet, att utveckla det friska hos patienterna, som faktiskt BLIR friskare. MÅNGA jag pratat med på behandlingsmottagningen uttalar sig om att de blivit räddade. Innan var mediciner och psykiatri allt som fanns i deras värld, de slutade tro på ett liv. Helt plötsligt kommer de till en mottagning där man erbjuds musikcoachning och dramaterapi i första hand - och det här med mediciner behövs allt mindre. Det ÄR inget liv att leva med tio mediciner på en slutenvårdsenhet. Det ska inte behöva gå så långt.

Nu babblar jag på, men jag är ytterst insatt i denna debatt och enligt mitt tycke måste det komma ut. Dagens Sverige blir allt sjukare. Vi likställer psykisk sjukdom med fysiska problem, samtidigt som bland annat vården gör det motsatta - får de flesta cancerpatient ständigt prata i timmar om deras symptom och mediciner? Får de också framtryckt i ansiktet hur hög status de skulle ha om de fick några till tumörer?

Kom gärna med egna åsikter gott folk!

Ja, jag blir upprörd. Och blir jag upprörd är det (som jag skrivit tidigare) illa.

Vi pratade även om kärlek, vänskap och mående. Vi avslutade med att plocka ett föremål ur traumalådan. Det blev en skrivbok. Jag läste igenom varje ord högt, skrattade, höll andan, fnös och K förstod varför. Allt är bara så jäkla sjukt. Jag skulle trott att allt var en hemskt dröm om jag inte hade bevis i form av lådan. Det har hänt. Något jag måste acceptera.

Något annat jag måste acceptera är att jag även mår dåligt. Jag är så inställd på ljus och friskhet att jag glömmer att negativa känslor, ångest och sorg, också ingår i friskhet. Man är inte sjuk för att man känner ångest och ledsamhet ibland. Jag får falla. Bara jag reser mig igen.

På kvällen har jag ätit jordgubbar, blåbär och läst "Skamfläck" av Caroline Engvall. Väldigt bra om tankeväckande bok om destruktivt sex, sex som självskadebeteende. Skriven efter hennes debut (?) 14 år till Salu. Ett tips!

Nu tänkte jag meditera, och läsa lite till.

Kärlek till er, Yasmine

söndag 22 juli 2012

Helgens trevligheter och drama, wooosh

Nu är jag redo för ett nytt inlägg!

Igår åkte jag in vid ett till Uppsala och träffade fina N på stan. Hann köpa en godedjurskanin till M på vägen, min kusin som fyller 4 idag. Efter lite letande efter rätt galleria (hehe), hittade vi varandra och tog med oss glass till ån. Tror vi satt på bryggan lite mer än en timme och pratade om allt mellan himmel och jord, supermys. Fick smaka min första klunk energidryck, och det var en upplevelse (på min blick att tyda, hähä). Vi gick en promenad runt parken och i stan, hittade ett café och så bjöd N mig på kaffe. Mer prat och leka modell (vad nu det kan betyda, nönönö) sen gick vi en promiss till bussen. 4 timmar senare åkte jag hem. Tack för dagen sötis! Dagen gick jättebra, inte förrän på bussen kändes det lite mysko i magtrakten, blir ofta så när jag varit i stan. Men sådant tål jag, shit happens. Det där lät fel. Eh, okej, nu lämnar vi ämnet. Mamma och Y hämtade mig vid Övergran, och så åkte vi hem. Efter middagen och lite prat healade jag Y, vilket var väldigt bekräftande och intressant.

Så fort jag får en mysko känsla i magen blir jag rädd att åka dit. Men jag måste faktiskt acceptera att livet är en bergochdalbana, man mår inte alltid bra, hur frisk man än är. Jag blir trött på ett slags beteende som innebär att man alltid letar kategoriseringar och benämningar på allting. Det blir så mycket lättare om man bara släpper, accepterar och låter en känsla vara. Ett liv där man medicinerar och analyserar varje liten känsla, tycker jag inte är ett liv. Det måste få finnas negativa känslor.

Idag har jag pysslat på ett halsband till M, sen åkte vi till S och M och firade henne. Söta M. Hon är ju för rolig den damen, bestämd som bara den. "LYSSNA! Jag ska äta rosen på tårtan", "jahaja..." - två tuggor senare ger hon en indränkt ros till farmor (tacktack) och ställer sig likadant igen med två armar i vädret. "LYSSNA! Men LYSSNA då! Allihopa, lyssna på mig. Hallååååååå" -tystnad- "JAG HAR ONT I MAGEN!" ... "okej". Alltid väldigt teatralisk och centrum för allas ögon, dramaqueen och VEM KAN DET PÅMINNA OSS OM. Jo, jag var precis likadan som barn. Vad som hände sen, det vet ingen. Jag försvann någonstans där. Jag ska värna och omfamna hennes bestämdhet och konst för att sätta ned foten, den ska hon minsann inte bli bestulen, är ett som är säkert.

Det blev prat och fika, sen stack vi hem och nu sitter jag ensam i min fåtölj och sörjer solen som aldrig kikar fram. Det är nästan så man känner för att ge upp, ack vad är livet utan solsken på mina bleka kinder? Jag faller i mörkrets armar som omfamnar min fagra själ, och så vidare. Jag som barn, som sagt. (Psst, vissa delar försvinner aldrig helt).

Nu ska jag kika på en film och sen får vi se. Imorgon ska jag till teamet och prata med K, får bli lite jobbiga samtalsämnen nu när jag är ledig efter. På tisdag är det allsång på Skansen med F! Wihoooo.

Kärlek, Yasmine

fredag 20 juli 2012

Idag får jag falla, imorgon är en annan dag

Ja, typiskt en dag då man känner 'dubbelt'.

Och ena sidan...
... har jag en längtan och ser fram emot mycket, veckan blir fin och jag är tacksam över mycket. Har en oerhört fin omgivning, och mycket att göra i framtiden som väcker en pirrande nyfikenhet. Jag har sjungit och känner kraften, har kommit från ingenting till allting.

Men ibland läggs en hinna över allt det där. Ibland räcker det inte riktigt. Någonting fattas. Jag vill tro att jag accepterar mig själv som jag är, och att jag tagit mig förbi allt. Men hur ljus min tankekraft än är, finns det dagar då det andra kommer fram. Jag känner tyvärr allt för ofta att jag inte är någon, kan något. Jag vet någonstans att min uppfattning om mitt "bristande värde" inte alls stämmer, men det finns stunder då allt från förut kommer tillbaka. Då det förflutna hälsar på. Då man inte riktigt är där. Då den positiva känslan blandar sig vilt med någon slags tomhet. Men det är idag. Jag vet att imorgon är en annan dag. Imorgon lever jag i ljuset igen. Jag tillåter mig själv att falla, för att kunna hoppa högre sen. Det gör ont ibland, att jag förlorat så mycket. Samtidigt vet jag att jag vunnit mer. Allt.

Fixade med foton, sjöng och skrev hela morgonen. Pratade med fina M1 och F i telefon. Någonstans på eftermiddagen kom jag på att vi inte tränat på några dagar. Och så blir jag rädd, frågar mamma om det händer något om man låter bli det en dag. Mamma förstår att jag tänker på vikten, hon ser igenom mig. Jag duger som jag är. Men självkänslan är omgiven av taggar, så skört och lätt att den tagg halkar in. Då kommer tårarna, och jag ber om tusen försäkringar; mamma, är jag ful? mamma, sjunger jag dåligt? mamma, är jag en dålig person? Mamma svarar att jag är vackrast i världen, och jag tänker att hon säger så för att vara snäll, så jag frågar igen. Får samma svar. Det upprepas och jag kan inte bryta.

Såg en film på kvällen, Shame - JORDENS mest deprimerande film. Nje, gjorde det kanske inte bättre.

Men jag lägger mig ned och låter tårarna rinna i en liten grop på marken, bara för att vila själen. Sen reser jag mig igen och fortsätter min väg mot ljuset.

Imorgon är en annan dag.
Imorgon bländar ljuset.

Värme och kärlek, Yasmine

Masken som faller mot marken




En gång för länge sedan, gav du mig en mask
Så jag slapp bli sedd, om jag behövde gråta

En gång för länge sedan, smekte du min själ
Så att jag trots all ondska, dig kunde förlåta

En gång för länge sedan, tvingade du ihop mina ögon
Så jag slapp se, vem du egentligen var

En gång för länge sedan, sydde du över mina läppar
Så jag slapp tala, eller skrika i försvar

En helt ny tid, slits mina ögon sakta upp
Tårar börjar rinna, då ögonen kan förstå

Mina läppar blöder, men kan äntligen skrika
Jag ställer mig upp på marken, och ber dig att gå

En helt ny tid, låter jag masken falla mot marken
Låset kring mitt hjärta är öppnat, och så ska det förbli

Jag trampar bestämt på masken, som klyvs itu
Nu gråter jag av lättnad, jag förstår att jag är fri


/ Yasmine, mitt rätta jag


torsdag 19 juli 2012

Onda cirkeln i slutenvården, trevliga dagar + knas

God kväll!

Har nyss varit ute på en promenad med mamma och N!

Igår åkte jag vid 3 till M3, mötte henne i stan och åkte vidare till Tumba. M3 och jag har pratat (supermycket! Hon är väldigt lätt och skön att prata med), ätit (pizza! och kakor), druckit kaffe och kollat på L-word. Tack för en jättebra dag vännen! Har haft det super! Det har varit lite ångest, har varit lite borta men M3 är alltid lätt att umgås med. Vi pratade PRIDE, ytligt och djupt. Vi tillät oss ha en slappar-dag!

Idag har vi vaknat, ätit frukost, kollat på L-word och åkt till station, sen tog jag tåget hem. Mötte N på vägen, så vi prata hela vägen till bro och åkte hem med mamma. Då blev det fika, healing (man lär sig så mycket varje gång, tack för det hörni!) och mat. Har varit en rätt bra dag förutom förvirring och ångest. Kan bli så när jag blir trött och har gjort mycket saker, tänker dubbelt på samma sätt som man kan se dubbelt. Jag märker ändå hur oerhört friskt mitt tänkande blivit. Jag blev förstörd av att vara inlagd så mycket. Att lägga in sig är inget första alternativ, som jag känner. FÅ blir bättre av det. Har insett att du som självskadare aldrig ska börja lägga in dig, för då blir det inget stopp. Du får lugnande, får mer impulser, skadar dig mer,  blir bevakad, lär dig fler sätt, skadar dig värre, får lugnande, mer impulser - ond cirkel, och när ska du komma ut? Då har du alla möjligheter i världen till det destruktiva. Jag känner helhjärtat att jag aldrig mer kommer åka in. Det ska krävas mycket. Jag blir bara itutad hur sjuk jag är, och vips så blir jag så sjuk. Sen släpper de mig aldrig, för att jag blir värre - av att vara inne. Paradox om något. Nej, hua, finns trevligare saker.

Det gör mig rädd och upprörd när jag ser vilken tävling som pågår mellan unga tjejer i psyksvängarna. Jag vill skrika ut, snälla, ta tag i er själva, ni behöver inte leva så här! Det sprids likt ett virus. Det gör mig ledsen. Ibland måste man lära sig att ta ansvar. Det är svårt, jag säger inte att det är lätt, och många försöker verkligen. Andra försöker mindre. Det gäller att skaka om, väcka upp. Man kan inte leva där för alltid.

Och så var det dagens frågeställning!
Dagens fråga; använder ni deodorant???

Förlåt, udda fråga, dumma Yasmine, konstig humor, etc osv. Jag säger er en gång för alla. Jag är knas. Och jag står för det!


Vanligt citat i mina svängar;
Jag - random skämt.
Andra - va?? menar du det?? varför då??
Jag - DET VAR ETT SKÄMT! Humor baby.

Nog med nonsens, imorgon ska jag vara hemma och skriva, sjunga och läsa.

I helgen ska jag träffa N, wii! Ha en trevlig natt.

Värme och kärlek, Yasmine

tisdag 17 juli 2012

Blandade känslor, PRIDE och 'lögner'

Tja tja bloggeeeeeeeen! (Ehm...) Ja, i alla fall, hej!

En blandning av massor av känslor är det nu. Rädsla, oro, glädje, pirr, ångest, lycka, stress, sorg, värmebölja, mättiplättinen, och så vidare. Har varit hemma hela dagen, bortsett från träning och besök på centrumparkeringen. Lika stirrig och rädd varje gång, men inget hände mer än att jag blev tokvarm och stressad. Annars har jag prickat av...
- Sång
- Bokskriveri
- Kontakta lite för planering
- Läsa bok
- Lite småsaker
... i schemat. För ja, jag har ett schema. Där jag skriver precis allt. Så, nu visste ni det, inget förvånar er längre. Galningen är framme, och nu för hon anteckningar i ett SCHEMA också!!! Ja, herregyyd, borde nog lägga in mig ändå. Heh... ehe.

Snart är det PRIDE! VAD jag ser fram emot det. Gjorde ett eget litet pride-armband, kan ni få se sen. Tänkte lägga upp bilder på två tavlor också, kreativa masminen. Fick en till Kate Bush skiva av pappa idag föresten! På tal om galningar. Jag har läst 50 sidor ur "den nionde insikten", ett boktips jag fick om andlighet. Väldigt intressant och det väcker många funderingar. Tänkte skriva lite mer om andlighet i bloggen snart, har en hel radda att skriva. Så blir det under etiketten "debatt" också, för jag har åsikter då det gäller det.

Imorgon ska jag eventuellt träffa både fina R över en fika, och sedan möta upp fina M och ha sleep-over. Det blir mycket kaffe, L-word och prat, som alltid! Ska bli två superbra dagar har jag bestämt.

Jag vet ju att det finns en del som läser här... Det känns väldigt läskigt (men sluta för Guds skull inte för det!!!) och jag undrar ofta vilka som sitter bakom skärmarna. Jag ska börja ställa en fråga lite då och då till er! Så jag får lite svar på min undran. Vi kan börja med, hm... Ska ni på PRIDE? Berätta gärna vad ni tänkt gå på och ge mig tips! Det blir i alla fall picknick med flatpatrullen, tjejfesten, paraden (hoppas jag!) och sen får vi se.

Tänkte köra en självhealing med någon sten idag, vi får se vilken det blir. Eventuellt rosenkvarts. Sedan tänkte jag läsa lite och sova!

Dagens låt...


Snygg är hon också. Som bara den. Mhm.

Tjingeling! <3 / Yasmine

-----------------------------------

Jag skickar all min styrka och kraft till dig fina vän, nu när du behöver den som mest. Det gör ont i mig, det smärtar och bryter itu, och allt jag kan är att se på. Det gör mig rädd. Men vi ska klara det, vi måste klara det, jag skulle inte stå ut om vi inte gjorde det. Kom ihåg att du är värdefull och väldigt älskad. Du har en stor plats i mitt hjärta. Jag räcker ut min hand, för nu ska vi gå mot ljuset. <3

/ Y

måndag 16 juli 2012

Lycka, glädje, inspiration och drömmar!

För att gå från det ena till det andra, allt behöver kontraster och balans, etcetera och så vidare...

Jag utförde en självkristallhealing igår med citrin. Citrin har jag berättat om tidigare, en kreativ sten som ger utlopp för inspiration och glädje. Jag var mestadels irriterad, upprörd och ledsen igår. Efter healingen är jag pånyttfödd. Läste nära-tidningen (andlig tidning) och kikade upp några sidor på internet, och inspirationen bara flödar. Jag har väl uppnått något slags (ICKE-PSYKIATRISKT!!!) tillstånd där jag bara känner mig totalt tillfreds, fullkomlig lycka och välbefinnande. Jag ser lösningar istället för problem och har så OERHÖRT mycket jag vill och drömmer om att göra.

Foto: lycka
Jag känner hur jag glider runt på drömmar där jag går mediala utbildningar, utvecklar medialiteten, lär mig mer om hypnos- och transhealing och börjat kunna arbeta som medium, healingterapeut och andlig vägledare. Samtidigt vill jag utöva min kreativa sida i andlighetens riktning, måla mandalabilder som E föreslog, använda alla regnbågens färger, och så vill jag göra fler smycken! Starta hemsida, syssla mer med det, ha smyckestillverkningskvällar med fina F (du har varit ett enormt stöd för mig med vännen!), komma igång med att sy mycket... och så vill jag lära mig mer om meditation! Lära mig lägga tarotkort, inhandla fler prylar (hittade sidan Cristal på internet - superfina grejer!) - får bli chakraljus, pekare, någon pendel, rökelser... och fler stenar! Hittade JÄTTEFINA symboliska smycken, får bli ett till hänge kring min hals. Och så ska jag hämta inspiration från naturen! Sjunga mer, lära mig fiffla med mitt jäkla mixerbord (som för övrigt är LIITE väl överinvecklat) så jag kan spela in. Kanske borde man ha något videoblogginlägg? Jag som är så blyg, näääää, vågar jag aaaaaaldrig - jo, nu är det dags för mig att ta plats! Like it or not. Jag har precis skrivit klart kladden på min självbiografi - så nu är det SKRIVA som gäller! Sprida lite livsglitter.

Detta hade kunnat vara något maniskt tillstånd som ingår i min affektiva störning (gud så larvigt det låter egentligen), men NEJ! Man kan faktiskt vara glad och sprudlande utan att det ska beskrivas i psykiatriska termer, sådetså! Det finns något som kallas KÄNSLOR, och det är inget som bör och kan medicineras bort. Jag vill få bort alla kemikalier ur min kropp så jag kan lära känna MIG mer som den JAG är. Varendaste en ska bort i slutändan. BUP: "ja du kommer alltid behöva medicineras tungt för dina svåra psykiatriska problem, yada yada" - nope, det behövs inte tack, men snällt att du frågade. Var nu vänlig att gå, men lämna dörren öppen! Genom den ska jag snart få lite besök av Mr livsglädje, har du glömt honom? Jaså, jaha, han försvann i dina små tankegångar men han finns faktiskt och jag tror han får ersätta era små runda piller med en skåra i mitten - för de smakar äckligt och har ingen poäng! Så, nu var det avklarat.

Jag är så glad att jag äntligen får vård av människor som förstår den här grejen med livet, som inser att att det är med friskhet vi ska arbeta och inte med sjukdom.

Ja må kanske vara gammalmodig och lågutbildad (skämt åsido, osv) men jag föredrar naturligheter framför ihopmixtrade vetenskapligt bevisade kemikalier. Visst - kan behövas i vissa lägen! Men jag kan inte tycka att idén med att söndermedicinera någon i ett hörn på en psykiatrisk avdelning är så här... jättebra, men det var bara en tanke.

Nu ska jag skriva, måla, smycka, ja allt det där - jag börjar med en sak i taget!

Värme och kärlek och GLÄDJE, Yasmine

söndag 15 juli 2012

UPPRÖRD

Foto: JA NI HÖR JU!!


Jag vet att man måste säga B när man har sagt A, etc etc osv, och jag skulle kunna vräka ur mig miljontals fraser som beskriver hur oerhört jäkla UPPRÖRD jag är. För att beröra B lite grann på ytan, en vindlätt smekning i alla fall, kan jag säga att det inte handlar om någon person jag känner, eller en enda person över huvudtaget. Vissa saker som pågår just nu i samhället som omfattar dubbelmoralisk trångsynthet i form av det kända "kasta sten i glashus", människor som gör precis det som de i samma mening säger att de föraktar. Människor som ger sig in i kretsar de inte tänker likadant som, för att omvända, kritisera och trakassera. Människor som inte kan acceptera att MÄNNISKOR ÄR OLIKA, INGENTING ÄR RÄTT, INGENTING ÄR FEL. Vi har rätt att förakta, tycka olika och så vidare (för det är precis det jag gör nu) - men [jag] tycker inte det är rätt då någon kommer till den gräns att hon/han försöker få en person att förtränga en tro eller beteende som inte direkt är skadligt för denne själv eller omgivningen. ALLA har rätt till sin egen tro, INGEN ska behöva gå emot sina egna tycken, så vidare det inte skadar någon. Blir det helt plötsligt rätt att trakassera och gå in i andras själar för att motverka; bara för att personen i fråga målar upp en bild av sig själv som allsmäktig och sanningens bärare, intalar omgivningen att deras tycken är SJÄLVKLARA och FULLKOMLIGT SANNA? Det är ju för i självaste f*n det dessa människor säger att de är emot!

Jag är feg än så länge, och berättar inte närmre än så, men en dag ska jag yttra lite fler såna här åsikter. Jag har märkt hur vissa ur denna grupp människor, gärna letar sig fram till personer de tycker ska ändra åsikt för att vara något värda, och söker efter felsägningar grundat på ett enkelt misstag som ett felskrivet ord. Och helt plötsligt gör detta misstag att personens åsikter inte är något värda, och allt de säger låter som IQ-befriade dumhuvuden, bara för att de inte tycker likadant.

Jag blir sällan arg, då menar jag J*VLIGT sällan, men då jag verkligen blir arg... då... då... :@

Snälla, väx upp och börja behandla andra som du vill bli behandlad själv.

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! / Yasmine

lördag 14 juli 2012

Våga vara ditt eget livs huvudperson

Idag har varit en vååååldsamt seg dag. Vaknade fem och kunde inte somna om, så jag gick ned och drack oboy. Sov i soffan till nio, sen gick jag upp. Har mer eller mindre bara degat, skrivit lite och pratat med vänner och mamma. Tog en promenad till morfar/affären på eftermiddagen, hämtade min telefon på vardagsrumsbordet och handlade mjölk och bröd. Hela dagen släntrade efter fullkomligt, och under såna dagar känner jag att jag slösar bort livet. Så mycket jag vill göra, så många drömmar, och allt jag orkar är att bläddra mellan kanalerna på TV:n. Försöker intala mig själv (läs: mamma försöker intala mig) att man måste få ha såna dagar, ibland är det det man behöver. Och det stämmer ju. Tidigare hade jag kunnat bli stött då någon talade om att det berodde på vädret, "mitt inre kompakta mörker beror väl för i h*lvete inte bara på vädret???+" och så vidare, men insikter har gjort att jag tackar och tar emot sån information nu. Det kan faktiskt bero på vädret. Jag har lärt mig för mycket för att förstora upp och göra det mer invecklat än vad det är, jag tål inte drama. Livet behöver inte vara svartvitt, om du gör det till något annat.

Mycket cirkulerade i mitt och mitt mammas huvud idag på promenaden. Vi diskuterade det här med normer och osynliga regler när det kommer till relationer, samhälle, livet, ja allt egentligen. Det är så mycket som är "bestämt", det "ska vara" på ett visst sätt och "det är väl självklart" att det är så. Det finns bara en sak som är självklart. Och det är att det inte finns något som är självklart. Inte ens det är självklart. För vem bestämmer det? Jag minns när jag var liten och fick för mig att "hajar du?" betydde "följer du med mig?", mamma talade om att nä, hajar du betyder ungefär "hänger du med?" (hårfin skillnad, men ändå), och jag blev arg. "Du kan inte bestämma att det betyder det, det är väl inte så självklart, har någon bestämt att det betyder det ena, kan väl jag få bestämma att för mig betyder det det andra, etc", ja jag var ett mycket bestämt barn kan jag få be att tala om. Men just det faktum - vem bestämmer hur livet är uppbyggt?

Mycket är av ren bekvämlighet, för att det är enklast, och för att ett samhälle ska fungera. Men det finns mycket osynliga regler och spel som egentligen kunde vara helt onödiga. Allt är bestämt av människor, allt kan göras om av människor. För alla människor som har en klar bild av livet, kan deras tro vara självklart för dem. Ibland får andra en människa att välja synsätt, ibland föds man med synsättet, ibland skapas ett synsätt av erfarenheter och livsval. Vissa har ingen klar bild och vet inte riktigt. Och så finns det de som har ett synsätt klart för dem, men de blickar så strikt fram mot sin tro - att allt annat försvinner. Att de inte tar in något nytt, att de inte låter nya erfarenheter bygga på tron, att de stänger alla dörrar utom den de går igenom. Där kommer ordet "självklart" in i bilden. "Det är väl självklart att man bara har sex med en av det andra könet", "det är väl självklart att man gillar musik", "det är väl självklart att inte spöken finns" och så vidare. Över dessa uttryck finns det inte ord för hur mycket mina muskler drar ihop sig av obehag och håren på armarna reser sig.


Varför är detta självklart? Vem bestämmer det? Har vi en sån förutbestämd bild av världen, att det inte finns några andra möjligheter? 


Det är inte självklart att jorden är rund. Det är inte självklart att himlen är blå. Det är inte självklart att vi finns. Livet är inte självklart. Det är inte självklart att du läser detta. Det jag skriver nu är inte självklart.


De flesta människorna vandrar förbi livet likt en grå massa. Höjer inte handen för att berätta att ingenting är självklart, för det är enklast nu. Tänker inte närmre. Flyter in i det normala. Gör det andra förväntar sig av dem. Föds, går i skolan, går i gymnasiet, skaffar jobb, partner, barn, gifter sig, arbetar, pensionerar sig, dör. Låter inte detta hemskt trist egentligen? Jag är rädd att vara en av dem. En av dem som tar allting som "självklart". Jag skulle kunna bli en av dem, och lämna mitt öppna och andliga synsätt. Men någonstans har jag redan bestämt mig för att inte vara en av dem. Jag ser varje del av livet som en lektion. Varje människa som en lärare. Allt för att jag ska utvecklas och finna mig själv. Jag tänker bränna upp ordet "självklart" i mormor och morfars eldspis. Jag har gått genom livet utan att ställa mig upp och visa vem jag är. Det är enklast att bara följa med. Jag vägrar. Jag vill få en stor plats i mitt eget liv, för det är inte förrän då jag verkligen kommer kunna älska och känna andra med hela mitt hjärta. Du är ditt eget livs huvudperson. Låt ingen annan ta den platsen. Öppna ditt hjärta och våga känna, våga såras, för att kunna lyckas. Vägra vara en av dem som såg på.


Jag är här, och jag ska leva mitt liv ordentligt. Jag tänker aldrig mer behandla något som självklart.


Våga vara dig.


Ljus, Yasmine

fredag 13 juli 2012

Dagbok under tema självkänsla

Angående gårdagens/dagens självkänsla...

Igår gick det hyfsat, som jag skrev fanns det vissa frågeställningar kring mitt värde men det gick att hantera till sist. Idag har det gått lite värre. Har förstorat upp saker något väldans. Tänkte på vissa människor jag haft frågor kring och det slutade med att jag känner mig värdelös och dålig. Suck. På kvällskvisten berättade jag för mamma om begreppet "X" och vissa personer jag kan irritera mig våldsamt på, och mamma sade bara kort "jo, du har sagt det". Jag tolkade det först som att hon var sarkastisk och menade "jajaja, DU HAR SAGT DET!" vilket hon inte menade, detta ledde till att jag kände mig ältande. Det gick vidare, jag märkte att det var en öm tå då jag vet att jag skämts mycket över att jag irriterat mig på begreppet "X" och hennes svar gjorde att jag kände mig dum som bara klagar. Vilket hon inte heller menade. Allt snurrade på, men jag bröt tillslut och nu har jag väl insett att det var absurt.

Dagens positiva:

  • Lät inte nervositeten slå till mig, och sjöng fast jag blev osäker!
  • Gick ut till bilen utan en av mina ritualer.
  • Stod på mig vid ett tillfälle där jag brukar ge mig.

Dagens negativa:

  • Negativa tankemönster.
  • Såg på en film jag visste jag skulle må sämre av.
  • Lät mig slås ned av en småsak.

Värme och kärlek, Yasmine

Lite om negativitet, andlighet och vetenskap

Har varit hemma hos mormor/mig hela dagen. Blev inte att träffa varken C, L eller M3 idag tyvärr, men det blev en hyfsat bra dag ändå. Skrev och läste hos mormor, och sjöng lite här. Gud vad lugnande det är att sjunga. Måste se till att få lite mer power i rösten bara, att öva på! Mamma kom hem idag, så det blev ett kärt återseende eller hur man nu brukar skriva. Vi har pratat hela kvällen och kvällsfikat. Kikade på någon läskig thriller där blodet väckte lite destruktiva tankar till liv. Har eller kommer inte göra något alls, never, men det skapar negativitet som släpper in mörka energier. Har därför kunnat urskilja monster på min näthinna stundtals under kvällen. Minnen kommer fram, jag upplevde sådant ständigt förut, men jag försöker bara blinka bort det.

Läser "den nionde insikten", en andlig bok. Mycket frågor får svar faktiskt. De beskriver "den andra insikten" som en helhet av det förra årtusendet. Hur vi i framtiden kommer förstå hur det förflutna kom till. De beskriver tidig religion som ett försök till svar på hur allt ser ut och är skapat. Varför vi finns och vad meningen är, och så vidare. Sedan kom vetenskapen in i bilden, suddade bort prästernas bild på livet, bilden av att allt är ett verk av antingen Gud eller djävulen och att livet är en resa där du ska låta frälsningen komma eller upphöra. Vetenskapsmännen gav sig ut i världen för att finna ett svar på livets mening, och kom tillbaks med lösa trådar. Istället för att besvara livets gåta, lämnade de det öppet och så länge skulle de skapa en annan bild av livet. En annan överlevnadskonst.

Jag ska vara ärlig, får jag välja mellan vetenskap och andlighet väljer jag utan tvekan andlighet. I ärlighetens namn är det få saker inom vetenskapen jag verkligen tror på. Det är extremt tabu, men det är så det är. Har mycket att skriva på den fronten egentligen. Har hört många människor (ja, det finns ett namn som kan innefatta dessa människor, men jag väljer att undvika det namnet än så länge) beskriva andligheten som "något onaturligt, något som tillkommit". Mycket har byggts vidare på religioner, uppfattningar som kanske inte är "naturliga". Men just andlighet - är definitivt inget som "tillkommit" enligt min uppfattning, utan en filosofi som funnits där hela tiden. Där kan jag tycka vetenskapen är mycket mindre "naturlig" i så fall, det är verkligen något som tillkommit (och förstört). Det finns goda och onda saker med allt och ingenting är rakt igenom dåligt, kanske har jag bara en sån uppfattning. Jag fasar över det alltmer "sekulära" samhället, det är bara så jag känner. Mer om det sen! Nu ska jag sova, godnatt. <3

Värme och kärlek, Yasmine

torsdag 12 juli 2012

Visualisering, ett enkelt knep mot tvångsmässiga tankar

Nu har jag inte hunnit skriva på ett par dagar. Igår träffade jag G på stan, efter att ha åkt buss till Uppsala. Vi fikade, pratade och hade trevligt. Tack för dagen! Kom hem vid sju, då jag åt sushi hos pappa och sov där. Idag hade jag ungefär en halvtimme på mig att äta och göra mig i ordning, innan jag skulle hämta S vid bussen - men se på fan, det gick! Minns tiden där såna handlingar skulle tagit halva dagen, men bättre har det blivit. Pratade med farmor om det (hej farmor!) och konstaterade att jag kommit en bra bit iväg från det där, det går inte att jämföra. Umgicks med S hela dagen, vi åt sushi, sjöng karaoke, promenerade och åt grillat hos paps. Supertrevligt, tack för dagen vännen! <3

Inte förrän efteråt kom den riktiga ångesten, då jag blev lite smånojig på vägen tillbaka till huset. Ibland väcks en känsla till liv, av att något är i görningen. Kan få för mig att tankar är röster, och blir nästan säker på att det blir så, men har äntligen lärt mig att bryta det. Har nog skrivit följande förut, men ändå; tidigare när jag hörde svaga röster uppmärksammade jag det väldigt mycket. Pratade med mamma, skrev om det, berättade det för någon vän för tips, för familjen för avlastning, ringde eventuellt K, helt enkelt - bekräftade det! Detta ledde sällan till att jag slutade höra röster, det som istället hände var att jag gav rösterna näring genom att bekräfta deras existens. De flesta gångerna slutade det med att jag hörde tydligare röster. Idag har jag insett mitt snedsteg, och det ska gå längre innan jag uppmärksammar dem. När jag nu vandrar på den leriga stigen, snirklar mig mellan blommor och träd uppför vår backe till huset, byter jag ämne i mitt huvud. Jag tänker "det är inte röster, det är bara tankar, tankar som inte stämmer, tvångstankar" som ett mantra tills jag faktiskt tror på dem. Eller kanske inte ens tror på dem, utan bara lyckas undvika motsatsen. De flesta gånger glömmer jag bort rösterna. Ibland kunde jag tidigare bekräfta dem bara av ren ovana, för att det är så jag "borde" göra och så vidare, men varför göra det om det inte hjälper...

En eller två felsteg jag gjorde idag enligt mitt tvångsmässiga huvud, satt kvar länge. Men något jag tycker hjälper mer och mer är "visualisering". Alltså att skapa en handling i mitt huvud, för att lätta på jobbiga tankar. Jag pratar ofta med P och änglamorbror, änglar på andra sidan, och de ältar oftast detta. Visualisering är ett effektivt knep. "Yasmine, när du får en tanke" säger änglamorbror, "grip den med dina fingrar, håll kvar den mindre än en sekund och kasta iväg den!". Det tog många, många gånger innan jag tog det till mig, många ovärderliga försök. Men tillslut! Jag grep en tanke, och kastade iväg den. Och den försvann. Ja, en gång tamejfan försvann den! Jag trodde jag drömde. Jag försökte en gång till, med nästa tanke. Samma där, den försvann! JAG SLÄPPTE! Tillslut dök en riktigt svår tanke upp, som kunde skapa en stor tankekedja och då blev det svårare. Jag grep tanken, hann tänka "ajdå" och velade fram och tillbaka. "Yasmine" sade änglamorbror då, "analysera den inte ens. Det spelar ingen roll VAD för tanke det är, du bara släpper den!". Jag provade, lyckades, och slapp en hel panikattack.

Idag när blåsen far förbi, lät jag vinden ta med sig tankarna iväg till fjärran. Jag lät armarna falla åt sidan, såg upp i skyn och såg på när otäcka, konstiga, obehagliga tankar bara flög iväg. En märklig, men häftig känsla.

Visualisering, säger jag bara.

/ Yasmine



tisdag 10 juli 2012

Lite flummiga tankar och en fin dag på stan! (jag syftar inte på vädret)

God kväll!

Idag har jag träffat K på teamet och pratat om kategoriseringar, skumma upplevelser och lite hur-det-varit-veckan. Efteråt gick jag till busstation och tog bussen till Flustret, där jag mötte L. Kan även stavas N. Nu blev ni lite fundersamma, ack ack, gnugga geniknölarna eller sluta grubbla. Ursäkta, min humor eller något, ehum, i alla fall. Vi promenerade till ett café där vi fikade i... oj, tre timmar måste det blivit. Hade en supertrevlig dag, att göra om! Tack fina N. L. N eller L. Det är frågan. Förlåt, nu får jag sluta, är visst lite trött i skallen. Var hemma halv sex, då jag åt, packade och åkte till mormor. Här har vi ätit bär med glass, kikat på allsång (har lite konstig uppfattning om det där sen "lilla stjärna"-boken) och skrivit lite. Nu fick jag en deja vú. Vad i helsike, detta har hänt förut. *fanfar* Måste släppa, annars blir det knas. Nu får jag sluta flumma innan ni tänker att jag är knäpp. För det är jag ju inte. ................ eller?

I alla fall, imorgon ska jag träffa G på stan, sen blir det att åka till pappa och sova. Heeela veckan full som sagt. Självkänslan idag (i temats namn) har faktiskt varit väldigt bra, glömde lite bort att jag hade tvång, i alla fall korta stunder. Det är en sån dag då man faktiskt känner att man duger och att man kan. Läste hela listan med positiva saker för K, vilket har VÄLDIGT svårt och VÄLDIGT ovant, jag stannade till och snubblade på orden - men jag läste! Ska numera läsa två saker högt för mamma varje dag. 

Nu ska jag lära mig att acceptera mig själv! om det så är det sista jag gör.

Måste skriva ett SHEDO-inlägg, så det får bli fler under temat imorgon!

Kärlek, Yasmine

måndag 9 juli 2012

Söndag, måndag, författande av självbiografi och inre lättnad

Nu har söndag och måndag gått. Lördagen spenderades lite hos mormor, där jag hann skriva en del. Och så såg jag på en film och åt med pappa och lillebror, hos pappa. Igår vaknade jag hos pappa och åt frukost, var hos mormor sen till fyra då mamma kom tillbaka från Stockholm. Hann även där skriva ganska mycket, nu är det bara hösten kvar på kladden till det självbiografiska, sedan är det renskrivning som gäller! Det känns bra att skriva, men samtidigt jobbigt. Just nu ser kladden rätt depressive ut - men i renskriften ska jag (hittar inte ordet, JAG BLIR TOKIG!!!! Flåsflåsflås, okej, samla dig det gör inget) hm... dra ur? Torka ur? Skitsamma! Jag ska dra (hittar inge bättre ord) ur allt positivt som faktiskt hela tiden funnits och göra boken till en balanserad bok där jag verkligen visar hur man kan gå från det mörkaste till det ljusaste. Beröra utan att dra ned läsarna. Jag vill inte bli erkänd som "hon som var sjuk" och skriva den som om allt var ett enda stort mörker, för så var det inte. Det ska bli en ljus bok med djup helt enkelt. Vet ni vad den ska heta? Jo, den ska heta...

*det säger jag inte, tralala* Men jag kan lova, att namnet kommer bli jäääääkligt lyckat, jodå, och det var bara förnamnet... Ojojoj.

I alla fall skrev jag, och idag har jag skrivit mer. Har fingrat igenom hela bloggen och skrivit upp stödord, för att kunna skriva ned tiden som varit nu. Nu ska jag bara skriva't! Jag har även skrivit lite annat, bland annat SHEDO, promenerat, bjudit över paps på middag och dött i hettan. Har haft en liten downis under helgen beträffande självkänslan, små saker har förstorats och blivit absurda. Intalar mig hela tiden att det inte ligger något fel hos mig och att tankarna inte har en sann grund. Till en början känns den tanken patetisk och jag håller inte med min logik, men efter lite prat med kloka människor som till exempel min mor - fiskar jag upp min egen stundtals gömda klokhet och ger igen på självföraktet! Tankarna kunde faktiskt få mig att sluta haka upp mig på felen, då jag skjutsade dem i rätt riktning. (Ja, det går! som sagt). Dagen har varit bättre, och jag har verkligen vänt på självbilden. I min värld fungerar det dessvärre inte som så, att självbilden är stabil och normal, men jag är tacksam då jag faktiskt kan stanna upp ett ögonblick, och njuta av att känna mig betydelsefull. Av att känna att jag hamnat rätt i livet äntligen. Ibland infinner sig känslan, av total stillhet, och idag viftar jag inte längre bort den känslan. Jag tänker inte längre att jag inte "får" känna lycka, jag tänker inte att jag inte hör hemma här. Livet är en plats för mig, och det kommer inte ställas några krav jag inte kan hantera. Jag önskar så innerligt att jag kunde dela den lättnaden, för den vibrerar som ett litet ljus i det förflutnas mörker. Ni förtjänar också att må bra. Tvivla aldrig på det.

Dagbok!

Tre bra saker:

  • Vågade lägga ut inlägget tidigare.
  • Har ordnat min almanacka med lite pyssel och fixande!
  • Gick ut utan att göra mig i ordning speciellt mycket.
Tre dåliga saker:
  • Lät mig sjunka lite väl mycket för saker som inte stämmer.
  • Var tvungen att tvånga lite extra i badrummet, gjorde om handtvättningen tre gånger.
  • Lät mig bli lite väl uppstressad.
Imorgon ska jag träffa N på stan, ska bli supertrevligt. Sen åker mamma till Malmö så då blir det att packa för att vara hos mormor/pappa! Skriver mer imorgon kväll, tänkte även fortsätta på tema självkänsla!

Ta hand om er! Värme och kärlek, Yasmine

Bara en tankeställare (romantisering och sjukdomsfokusering)


Detta inlägg är inte skrivet för att döma eller anklaga. Jag skriver detta i ren välmening med en viss grund av upprördhet och rädsla. Det är väldigt sällan jag ser en människa som dålig eller ond. I och med att jag tror på godhet, tror jag på en viss typ av ondska, men säger att jag ogillar handlingar istället för människorna som utför handlingarna. Detta är egentligen inte riktat till en eller fler personer, utan till allmänheten, däremot vet jag att det finns människor som behöver höra orden.

Det är få som lyckas uppehålla en positiv fasad i alla väder. Att vara positiv jämt kan innebära en undergång för personer som alltid ler utåt. Jag är som person positiv, men är heller inte alltid den positiva Yasmine med livsglädje. Jag tror på balans. Yin och yang, allt kräver motpoler. För att visa det ytterst ljusa i livet, behövs en kontrast. Min blogg skulle inte ha ett djup om jag ständigt var hurtig – ingen realism, för livet ser inte ut så. Mitt liv har varit rent utsagt fruktansvärt, och jag förvånas själv över min positivitet. Många undrar hur jag överhuvudtaget kan le. Alla har inte den förmågan - jag har inte alltid heller den förmågan - men jag har valt att inte bli bitter.

Jag har länge fasat över den sjukdomsfokuserade gruppen människor på internet (precis som jag skrev här.). Det handlar om (främst) unga tjejer, som utmålat och poetiskt beskriver deras oerhört kassa mående i triggande former med hopplöshet, självmordstankar och självskador. Hade det stannat i harmlösa ord och kortfattningar hade jag inte blivit lika skrämd, men nu handlar det om beskrivningar av självskador på romantiserande och oerhört utmålade sätt. Verktyg beskrivs och hopsätts med romantiska ord, som om dessa hemska beteenden vore något att glorifiera. Det handlar om blottande bilder på sönderskurna armar, sjukhusarmband, britsar och droppställningar. Diagnoser blir användarnamn, mediciner fläks ut i exakta doser och ständiga poem där mörker beskrivs i vackra fraser och svåra psykiatriska ord. Inte ofta kommer ett svårt hot med antingen kryptiska utlägg eller helt enkelt, kortfattat; ”jag orkar inte mer, nu tar jag livet av mig, farväl”.

Bilder läggs ut, bilder kommenteras. Allt omfattar sjukdom och psykiatri, varje dag, hela tiden. Men om det nu är så? kan man tänka. Vad ska jag annars skriva? Där finns en sanning. Men det som händer, är att man skapar en ond cirkel. Är det allt du skriver, kan det å andra sidan BLI allt du är. Går det då inte att vända cirkeln, göra den ljus? Alla "lögner" där du uttrycker hur mycket liv som ändå finns BLIR en sanning. Sanningen kan vara, att det blir vad du gör det till. Med tankar kan du göra mycket. Du kan tänka dig lugnare. Du kan tänka dig till ångest. Om det är dina tankar som driver dig till självskador, kan då inte tankar även hindra dig ibland? Det är svårt, det tar tid, men det går. Och det är i slutändan värt det. Annars fastnar man.


Självklart har vi som mår dåligt inget att skämmas över! Fördomar om psykisk ohälsa är många – och dessa ska vi utrota! Däremot måste vi som bloggar tänka på att det även finns folk som läser, och trots att det är en sanning, finns det bättre sätt att hantera sanningen på. Du skriver det inte i en dold dagbok, utan blottat och öppet för världen att läsa. Även för psykolog och människor som kan hantera den brutala sanningen, och blir klokare på det. Men de som ser texterna som beskriver självskador och bilder på nysydda ärr, är även de som är där du var för några år sedan. De som precis har börjat. De som ser bilderna, tänker "jag har inte lika många ärr, ingen kommer ta mig seriöst" och två minuter senare gör några nya sår. De som kanske sitter där du är om några år. Om du visste att du kunde stoppa det från att hända, skulle du göra det då? Faktum är, att du kan det.

Jag kan förmoda att det finns de som tänker på sin egen vinst, men faktum är att de inte heller vinner på det. Jag har sett kommentarer på bilderna som säger ”så mycket skar jag mig också igår”, vilket mycket väl kan leda till att du planerar en ännu värre självskada nästa gång. Om möjligt kan kommentarerna säga ”vad mycket du skurit dig vännen, tycker synd om dig” vilket ger dig något som kallas ”medlidande”.  Jag känner också med dessa personer, även om jag tycker deras beteende kan vara skrämmande. Inte ”lider med” utan ”känner med”.  Unga som gamla med psykisk ohälsa behöver MEDKÄNNANDE, inte MEDLIDANDE. Medlidande prisar lidandet. Empati kan faktiskt ge en kick, vilket är rätt i dess rätta sammanhang. Men om kickarna gör att personen uppehåller sin sjukdom, sitt lidande, är det då det personen behöver?

Målet som det verkar är pepp och friskhet. Men målet som det är, må vara ännu starkare mörker. Allt blir motsägelsefullt och ord som ”kämpa, du klarar det” blir utan substans då nästa fras lyder ”jag mår också så dåligt så jag vill ta mitt liv”. När hot förekommer, blir jag faktiskt upprörd. Samtidigt tänker jag, dessa personer kanske inte kan hjälpa det? Och det kan stämma, men precis som att min lillebror med högfungerande autism måste lära sig sociala koder, kanske dessa personer måste lära in ett annat beteende. För att kunna må bättre, och hjälpa jämlikar. Kan jag vara en av de som öppnar unga tjejer och killars ögon, om så bara lite, är det så jag vill göra. Detta måste stoppas i tid. Och för all del – sjukvårdspersonal som uppehåller detta!

Psykiatrin behandlar sjukdom. Inget konstigt? Men om vi istället skulle få det att se ut så här: psykiatrin behandlar friskhet. Det är "sjuka" personer som kommer in. Men friska människor är så de bör komma ut. Om vi istället skulle öka det friska... istället för att minska det sjuka? Genom att uppehålla, bekräfta, sjukdom - sätter vi bara ett namn på det. Ett namn som ska ge behandling, men i många fall ger det bara mediciner som hjälper i några månader och sedan förstör. I papper skrivs uttryckligen "svårt sjuk patient" och personen som i själva verket skulle behöva benämnas "frisk med en sjukdom" får en bekräftelse på att - ja, jag är svårt sjuk. Börjar försöka passa in i det begreppet, även när den blir bättre. Vågar inte bli bättre, för då kanske den inte får hjälp. Håller krampaktigt kvar vid sjukdom. Tillslut försvinner allt friskt, och då är det redan försent. Självklart ska det tas på allvar, med sjukdom! Men det kan göras på olika sätt. Framhäv friskhet utan att förneka sjukdom. Blunda inte för mörkret - men prioritera det inte! Balansera sjukdomssnack med friskhetssnack. Balans - yin och yang.

Jag har tidigare inte vågat uttrycka såna här åsikter. Men jag känner att det är rätt i tiden nu. Jag vill väcka andras ögon, ge en tankeställare, påverka till det positiva. Det är detta jag vill föreläsa om. Och då det kommer ur Yasmine, 20 år, före detta självskadare med stor erfarenhet av psykisk ohälsa – är det inget dömande utan en tanke!

Vad tycker ni? 

Tack!
Ljus och friskhet, Yasmine


lördag 7 juli 2012

Nu så!

Nu är inlägget om romantisering färdigt! Lägger ut inlägget imorgon.

Tre bra saker idag:

  • Skrev debattinlägget nyanserat och diplomatiskt om jag får säga det själv. Men det får man väl inte. Nähä. Surbubbe.
  • Druckit mycket vatten! Sen läste jag att man kan dö av vatten. Det får stå på det negativa om idag också. Hähä. Nej, jag skoja. Jaja, nästa!
  • Sade ifrån rätt så ordentligt till personen X från i förrgår. Jajemän, JAG sade ifrån!

Tre dåliga saker idag:
  • Tvångade lite väl mycket.
  • Glömde avokadon hos mormor.
  • Alltså det förra, var det ens relevant? Den tredje får vara... eh... 
  • ...
  • ...
  • ...
  • Jag borde sagt ifrån ännu värre! 
Värme och kärlek, Yasmine

Lite om gårdagen och den längsta listan jag skrivit om mig själv som är POSITIV!

Gårdagen spenderades hemma, sjöng, skrev och umgicks med lillebror. Hade planer som inte blev av, men det får bli en annan dag. Vet inte riktigt hur jag mått. Fortfarande uppjagad, seg och ångestfylld. Ena stunden älskar jag världen, andra ser jag på varje del med ängslan. Har visserligen hunnit med en del och hela tiden varit aktiv, men måendet är väl kanske inte det bästa hela tiden. Det kommer fina stunder som alltid, och de tar jag vara på.


Självkänslan då? Börjar med dagbok!
Ja, hm... det har verkligen vandrat upp och ned. Stundtals kan det kännas väldigt bra, och jag känner mig tillfreds. Vissa saker mer än andra. Känslan över att ha kommit så långt, gör mig stolt, även om jag inte riktigt vågar erkänna det. Andra stunder sjunker det. När jag sjöng var det som att all god självbild försvann i små korniga bitar och jag kräver all bekräftelse som jag aldrig vågar be om. Nu pratade jag om det med mamma och Alex, känslan av att veta någonstans att man borde kunna, men att det mer känns som en patetisk tanke. Som att alla som ger fina ord tänker "ja, vad ska jag annars svara? Bäst att säga något bra för husfridens skull" och sväljer och harklar sig. Jag vågar inte tro att jag är bra när det blir så. Jag vill nästan trycka ned mig själv för att inte bli besviken, och det känns fel. Så istället tänker jag höja självkänslan! Här kommer en lista med saker som jag inte riktigt kan säga att jag är och kan, men har fått höra av andra:


Bra saker med mig. Jag har bevis för att…

Jag har god empati, förstår andra människor. Kan beskriva en händelse av känslor väl hos någon annan, och många säger att jag förstår dem, utan att känna dem ordentligt.

Jag är bra för att stötta, finnas för människor, och jag går att lita på fullt ut.

Jag är öppen och tar in människor, många har känt att de i sin tur kan öppna sig för mig.

Jag är snäll, omtänksam, bryr mig om andra människor.

(Här kom den första känslan av att vilja ta tillbaka, stämmer verkligen det där? Jag är ju ond, elak, det är det jag har fått höra och... stötta människor, visst, men gör det mig till en god människa? Grubbelgrubbel, okej vi fortsätter)

Jag har uppfattats som rolig, humoristisk, lätt att skratta med.

(Är jag egentligen inte rätt fånig? Ganska knäpp... Är det verkligen bra? Äsch, jag har fått höra att jag är rolig... av min mamma, och hon är min mamma, hon ska tycka så, men hallå, andra har sagt det med)

Har fått höra mycket att jag är bra på att uttrycka mig, och få fram rätt ord. Att jag är bra på att skriva, och redovisa det jag skrivit. Är kreativ, bra på att måla, pyssla, skapa.

(Där kändes det bara helt rätt. Jag kan faktiskt. Ja, jag kan. Allt är mitt självförtroende starkare än min självkänsla)

Har fått höra att jag sjunger fint, har en bra sångröst och är musikalisk. Får komplimanger om att jag är vacker, söt.

(Ja, mycket invändningar, men jag SKA skriva denna jävla lista, om det så ska bli det sista jag gör *iiiiiiih* osv)

Är viljestark, bra på att kämpa och behålla ljus syn på livet.

Jag är bra på att få andra att känna sig väl till mods, och sprider ljus i min omgivning.

(Nä. Eller jo. Jo!)

Jag är bra på att heala, utöva min andliga sida.

(Ett förtroende som ökats extremt mycket i vår)

Jag har fått höra att jag är en god människa.

Jag är bra på att ställa upp för andra människor, fick höra redan som liten att jag står upp för mina vänner i svåra situationer.

(Av lärare och behandlare, men får inte alla höra det? Svårt att veta... Men det tar inte bort det faktum att JAG har fått höra det)

Jag har fått höra att jag är klok och mogen trots min ringa ålder, och har både ett starkt sunt förnuft och emotionell intelligens.

(Där knep det i magen, jäddrar i min lilla låda, vågar jag ens skriva det där... Människor måste ju tycka jag är narcissistisk, ni vet hur tankarna går... Nej, jag är och kommer aldrig bli narcissistisk, på sin höjd att min självbild blir en liten bit under lägsta medel)

Jag är bra på att lugna människor.

Jag är bra på krocket och minigolf!

(Ha! Hur "ful" jag än var när jag gjorde det - vann jag!)


Är bra på att tänka nyanserat och friskt. 


(NEJ DET HÄR TAR VI BORT, DELETEDELETEDELETE... skämt åsido, och så vidare - lite självinsikt har jag allt)


Nu har jag skrivit EN HEL JÄKLA LISTA med BRA saker jag gör. Jag som var så värdelös. Men är det inte en ganska liten lista ändå... och dessutom stämde den knappt... nu slänger vi iväg såna tankar och accepterar det faktum att jag (borde) vara lika mycket värd som alla andra.


Nu är det er tur att skriva en sån lista!


--------------------------------

Hm... ja alltså. Kan inte blunda för det faktum att det känns fel. Känner mig patetisk. Det är ett stort steg för mig att skriva en sån här lista... Att jag faktiskt lägger upp det är en seger, jag trodde aldrig det om mig. Självföraktet skriker, jag velar länge men... Jag lägger nog upp det. Jäklar! Jag lägger upp det!

/ Yasmine

fredag 6 juli 2012

Tema självkänsla: hur man förbättrar (och jag förbättrade) sin självbild!



Länge intalades jag att jag var dålig.
Länge trodde jag att jag var dålig
Länge intalade jag mig själv att jag var dålig.
Länge var jag inte dålig... men det kändes så.

När man blivit intryckt tillräckligt länge att man inte har något värde, är det så man tror. Får man höra att man är ful, tillslut ser man en ful människa i spegeln. Ganska enkelt, ganska lätt. Men borde det inte vara lika lätt att vända på självbilden? Lika lätt är det inte. Men det går!

Jag fick länge höra att jag skulle ställa mig framför spegeln och säga "jag är bra, jag är vacker, jag är fin, jag kan" och så vidare, men jag mest fnös och tyckte det lät patetisk. Klart jag inte kommer tro på det därför. Det tog ett tag innan jag ens kunde ta in den metoden, men jag tror vi började fel. För senare i behandlingen använde vi oss av en mer terapeutisk del av denna övning.

När jag kom till ungdomsteamet och min psykolog greppade tag om min kassa självkänsla, började vi genast arbeta med den. Jag berätta min historia, och hur jag tänkte kring min självbild. Små detaljer hakade sig fast, om jag skrattade till lite högre var jag länge tvungen att neutralisera genom att analysera skrattet, tänka "lät det elakt? lät det pipigt? Hur skrattade jag? Hur såg jag ut när jag skrattade?" i fem minuter. Så var det med varje handling där jag tyckte jag gjort fel, och oftast tvångstänkte jag så hela tiden. Kunde aldrig planera, för att det kunde ta två timmar att tvätta händerna eller tänka igenom efter en hälsning på någon annan. Allt styrdes av min självbild.

Istället för att exponera direkt; som att säga högt "jag har gjort fel" varje dag eller enligt responsprevention; inte göra ritualerna efteråt - arbetade vi direkt med självbilden. Vi började analysera mina tankar om mig själv. Vi talade om "egna fördomar om sig själv", alltså tankar om sig själv, baserat på falsk grund. Vi drog upp alla ord jag blivit kallad, och kallat mig själv, ord som; elak, dum, ful, konstig, äcklig, korkad, värdelös och så vidare, och försökte bryta ned dem till beskrivningar. K berättade vad hon skulle sagt, och jag höll oftast med. Sedan fick jag bara kalla mig för förklaringarna.

  • Elak - gör medvetet en annan människa illa.
  • Ful - människor vänder sig om efter mig, med obehag i blick.
  • Värdelös - gör ingen nytta alls i världen.
... och så vidare.

När jag använde meningen "gör medvetet en annan människa illa", såg jag mycket tydligare att det inte stämde. Alltså - inte elak! Samma sak hände med varje ord, och de förlorade sin betydelse, och laddning. I grunden kom det fortfarande automatiskt att säga "elak" men en viss logik började tvivla, och det var inte alls lika självklart längre. Det är alltså en bra övning!

Något annat vi talat om mycket - är direktbekräftelse. Att tycka själv att man är något värd, är svårt. Men man kan inte blunda för det faktum att andra tycker annorlunda. K försökte få mig att ta in komplimanger, tro på dem. För jag skulle göra fel mot andra om jag tog ifrån andra vad de faktiskt tycker! Därför skrev jag upp en lista med saker andra tycker om mig, som andra sagt. Då gick det mycket lättare att ta in.

En annan bekräftelseövning är att be någon annan (i mitt fall fick det bli min dåvarande flickvän) skriva positiva saker om dig. Utseende, egenskaper, förmågor och så vidare. Läs varje gång du känner dig värdelös! För mig hjälpte det mycket att läsa vad hon sagt till mig. 

Läs högt! Läser du högt gör du det lättare till en sanning.

För att senare i behandlingen tänka realistisk, har jag en tanke. Det gäller både att du värderar dina positiva egenskaper - men du måste även acceptera dina brister! Skriv en lista med allt det du är sämre på. Vad du inte kan, inte har och inte är.  T. ex. "jag är inte bra på att laga mat". Skriv upp dessa, men låt de inte bli fler än dina positiva egenskaper! Försök likställa dig med dina brister, och läs sedan din positiva lista. Detta gör det realistiskt. Detta kan jag tänka är en övning längre fram.

Något jag brukar göra när jag ställs med ett problem där självbilden ingår, är att skriva upp en specifik händelse i tredje person. Jag skriver om en "hon" eller "han" som har samma tankar. "Hon harklade sig, och tänkte genast att hon är värdelös som gör detta, personen kan ju tycka att hon hånar honom". När jag skriver det på så sätt, inser jag ju hur oerhört absurt det låter!

Efter allt detta kan spegelövningen kännas mindre patetisk. När jag har en bättre period använder jag mig av denna, känner jag mig dålig på något - räknar jag upp tre saker jag gör bra, eller tre saker som faktiskt är positivt med den negativa tanken. På så sätt kommer jag lättare förbi, och ibland funkar det även i de sämre, riktigt dåliga perioderna! Då känns det som en seger...

... och jag känner mig ännu mindre värdelös!

Läs igenom och begrunda, använd gärna en övning då ni fått den från någon som vet att den faktiskt funkar!

Värme och kärlek, Yasmine

Edit: efter alla dessa övningar har tvångstankarna blivit bättre, då jag inte längre behöver dom. Då ser jag hur mycket min sjukdom mer är ett tecken på konsekvenser av det förflutna än att jag är sjuk. Vi har jobbat ytterst lite med tvångstankarna i sig, ändå har det blivit en sådan oerhörd skillnad efter att självbilden förbättrats!