söndag 30 september 2012

Min egen låt - snark när jag vaknar

Snark när jag vaknar, snark när jag klär på dom-dom
Snark när jag saknar, snark när jag går ut för att gå dom-dom
Snark när jag äter, snark när jag borstar mina tänder *går upp i falsett*
Snark när jag gråter, snark när vindarna vänder *ned i möll*

Jag är trött, men inte sämre för det *repetera*
Jag vill sova, mina ögon vill ej se dom-dom

Självbiografisk låt, tagen ur mitt innersta väsen. Den betyder väldigt mycket för mig, jag skrev den när jag mådde som sämst (läs: var som tröttast, Zzzz...), och påminner mig om att ALLTID tänka att det blir bättre! Andas, håll ögonen öppna, så blir man tillslut piggare. Det budskapet vill jag sprida!

HALLELUJAH!!!

-------------------------

Har typ sovit kanske lite smått, jaaaaaaa, faaaaaaktiskt hela dagen. För jag är så trött, stackars mig, cutelicut. Nej förlåt, kanske ska vi bli lite allvarliga här????? KOMMENTERA OM DU HAR NÅGOT ATT SÄGA OM SAKEN! Skriv under med namn, telefonnummer, adress och djurart. Förövrigt har jag hunnit se på X-faktor, pratat med F, tagit en dusch och ätit mat. Produktiv dag, men hey, jag behöver faktiskt ta det lugnt också. Känns som att det blir en bra förberedelse för behandlingen imorgon.

Lite nervös är man, men det ska gå bra. Efteråt - musikgrupp och ännu mer vila.

Nu ska jag sova. 

Favoriter i repris

Godnatt! 

Ljus, Yasmine

lördag 29 september 2012

Inspiration, uppror och seger

Efter två dagars vila har jag äntligen tagit mig tid att skriva här! Puh, men jäklar vad bra jag haft det...

I tisdags åkte jag in till Stockholm på morgonen, träffade C på vägen och vi tog sällskap på resan en bit. Sen åkte jag vidare till centralen med min tunga packning, släpade den vidare till söder och slutligen zinkensdamm. Där fanns lokalerna och hotellrummen, så det blev att bära upp väskan till min hytt innan vi skulle samlas i rummet. Första dagen var det presentation så vi fick lära känna varandra, och en föreläsning. Jag klickade direkt med de flesta där, och all rädsla jag känt under dagarna innan, andades jag ut. Det kändes underbart att släppa alla minnen på utfrysning i skolmiljö, och infinna sig med att alla där ville nå mitt inre. Det var en fantastisk grupp människor, vi blev snabbt vänner. Dag 2 och dag 3 gick vi igenom många övningar, erfarenhetsberättande och föreläsningar. Halv fem slutade vi varje dag, har jag för mig, sedan var det middag, prat och sång. Vi hade TV på rummet, och den mesta maten var supergod.

Trots att det var fullt upp hela tiden, blev man aldrig uttråkad. Jag har knappt haft så roligt, och känt så mycket inspiration. Mitt huvud gick på ultraspeed och sömnen blev sådär, men jag släppte in all kunskap och rikedom i mitt lilla bullriga, psykstörda huvud. Det sista var ett skämt för er som inte förstod, eheh, det blev mycket prat om hur man uttrycker själsligt lidande, fördomar och den diskriminering som finns. Jag fick mycket förståelse, och vet väldigt mycket mer hur jag ska få fram min berättelse. Hur jag ska uttrycka, och vad (h)järnkoll står för. Det kommer bli en väldigt rolig tid, och jag känner på mig att jag har ännu mer att vänta. Sista dagen hade vi en SUPERBRA föreläsning som gav mig oerhört mycket vetskap om hur man väcker intresse, och får publiken att agera. Med oss hem hade vi en röd (h)-kasse med pärmar, böcker och häften. TACK alla som deltog, och gjorde resan så fantastisk som den blev!

Jag bestämde mig redan där att jag skulle ta några dagars vila innan jag tar itu med all kunskap. Det får bli att bara smälta, vila och sedan börja arbeta. Har oerhört mycket mer kött på benen nu! Det gäller bara att jag låter mig få ta det lugnt också, och inte stressa in i det hela. På bilresan hem dog mamma och lillebrors öron, min mun liksom glappade, kan inte vara riktigt normalt det... Vet inte vad som hände, käften öppnades och stängdes och hävde ut vokaler och konsonanter i en enda röra. Tror jag behövde prata av mig lite, hähä, med risk för att förstöra omgivningens trumhinnor. .......... eller? I alla fall blev det vila både torsdag och fredag, förutom en visit till teamet igår.

Pratade med K om hela erfarenheten och det var oerhört kul att få ge utlopp för min tvångsmässiga käft ännu mer, typ. Jajemän, och så IKEA! Såg hungerspelen på kvällen, men jag somnade efter halva, så det blev att se klart idag. Lägger in denna låt av soundtracket, väldi' fin.


Idag skulle det bli utgång, men M6 och M3 blev sjuka båda två, så det får bli en annan gång! Har hunnit ta det ännu mer lugnt, och såg nyss en dokumentär om mobbing på ettan.

Bully handlar om några människors liv i USA, föräldrar till barn som mobbas, de drabbade, mobbarna och personal i skolmiljön. Det finns ingenting, ingenting som berör mig så mycket som utsatta barn. Skolan är en fruktansvärd miljö för så många, och för en del går det så långt att de inte orkar mer. Mobbing är inget att leka med alls, lärare som fint uttrycker "nä, men sådant händer minsann inte på vår skola!" vill jag gärna placera i en hög med kobajs, och jag önskar att vi kunde ta hand om varandra mer. Civilkurage för guds skull, agera människor, de flesta ser bara på. Blundar. Låter det hända. Det är inte lätt och det är ett stort steg att ta, men jag tror liv skulle kunna räddas om fler griper in. Jag skriker inuti och gråter med de barn som blir utsatta, önskar jag kunde krama om dem och säga att allt ordnar sig. Den krassa verkligheten är att det just nu sällan ordnar sig. En dag ska verkligheten kunna ljusna, och fler stiga upp ur graven och vråla "STOPP!" Dokumentären gav mig om än mer inspiration till föreläsningar. Jag vill vara en av dem som stiger upp i ljuset.

Nu ska jag skriva lite på boken, och ta det lugnt. Ta hand om er! 

Värme och kärlek, Yasmine

torsdag 27 september 2012

Tillbaka!

Detta blir ett ytterst kort inlägg då jag är SLUT med stora bokstäver, och behöver varva ned med meditation. Sedan måste jag sova. Men jag vill meddela att jag är tillbaka, glad, peppad och ytterst tacksam som fått lära mig MASSVIS med intressanta kunskaper. Har träffar underbara människor, sett nyhetsväckande föreläsningar och fått ännu mer smak för det här med att föreläsa. Det har varit tre av de roligaste dagarna i mitt liv - och jag är överlycklig, att jag fått chansen. Berättar mycket mer imorgon.

Kärlek, Yasmine

måndag 24 september 2012

På språng! / lite ord innan jag åker bort, en rädsla som ska försvinna och lite... död. Uh :(

Tänkte bara smyga in ett litet på språng-inlägg, så här innan den spännande morgondagen. Träffade F igår, till idag - magmuskler nästa! Vi hade alltså väldigt roligt, vår humor alltså. (Ovala ringar, HAHAHA, internt skämt, etc). F skjutsade mig till teamet och så träffade jag K och gick på musikgrupp. Samtalet med K var behövligt, har varit vettskrämd de senaste dagarna. Men jag vet vad det beror på, så det är en lättnad. När allt går så bra och LIVET är tillbaka, måste det finnas en hake. Så känns det. Och så mår jag dåligt. Men som K sade; jag måste SLÄPPA, inse att jag får må dåligt. Alltid denna fasad, ibland måste man släppa och rida ut stormen. Det har jag försökt göra, och nu känns det bättre.

Imorgon ska jag till Stockholm för utbildning, föreläsningsutbildning. Det känns läskigt, nervöst, spännande, roligt och underbart på samma gång. Vet ju inte alls hur det kommer gå, men jag har bestämt mig för att bara "go with the flow" och njuta, känna på lite självständighet. Tisdag-torsdag ska jag vara borta, berättar mer på torsdag!

Nu fick jag tvång om att jag borde skriva mer....... men det hinner jag inte, släpp nu, gö' with'a flö'. Nu ska de sista tvångstankarna kastas i en kompost, hur rädd jag än blir. Vi klarar det!

Tänkte skriva något mer men... eh, jag väntar med det, hinner inte tänka ut hur mycket jag borde skriva av det. "Ironiskt" kan jag i alla fall få ur mig, för det är det, fniss.

----------------------

2009 hade jag en heterofantasi i form av en kille som var med i idol. Han sjöng fantastiskt och var allmänt charmig. Nu är han död, antagligen tog han sitt liv. På något sätt berörde det mig verkligen, och det gjorde inte den olustiga känslan bättre. Rest in peace, Nicklas Hocker. Det borde inte få hända.

Värme och kärlek, Yasmine

lördag 22 september 2012

Trött-trött-eli-trött, andliga portaler och nervositet

Det var något om en andlig portal, har inte riktigt satt mig in i det, men tydligen skulle man vara jäkligt trött och energilös idag. Hur som helst, har mer eller mindre Zzoovit och vilat igenom hela dagen. Men jag börjar med att berätta om dagarna innan.

I torsdags blev det att simma innan lillebror skulle hämtas, så vi simmade 40 längder, 1000 meter. Kändes skitbra, rent utsagt. Minns inte riktigt vad jag gjorde efteråt, men det blev mycket skriva och kika på TV.

Igår tränade vi på morgonen, sen körde vi till Uppsala där jag hade musiklektion. Vi började sätta melodi och ackord till min andra låt, om änglamorbror! Det gick bra, vi är långt ifrån färdiga, men det är en väldigt bra början. Ska fundera till nästa gång (om TVÅ veckor, sadface, då han inte kunde nästa fredag) hur man kan göra den ännu bättre och vilka melodislingor att lägga till.

Fick prata med M4 efteråt, det var superroligt att träffa henne! Pratade med K, berättade om mina svårigheter att säga nej och det kändes jätteskönt. Finns... ehum, specifika situationer, men nu har jag lite mer kött på benen eller vad det nu heter. Vi pratade återigen om mina framsteg, och jag njuter av att höra hur andra märker dem. Det strålar inifrån och jag vill... att det ska synas. Jag vill kunna sprida mitt ljus. Därav nästa steg i mitt liv; föreläsandet!

På tisdag är det dags. Vi har pratat med försäkringskassan och det är helt lugnt att åka på föreläsningskurserna. Så nu ska jag iväg, tre dagar själv, och utbilda mig. Det känns så himla spännande. Det är ju det här jag vill! Självklart är jag även nervös.

Idag blev inte träffen med L av, så vi ska ses senare istället. Längtar supermycket. Vaknade 9, gick ned, lade mig i soffan, åt, lade mig i soffan, såg på film i soffan, vilade i soffan, gick upp och sov i sängen, var allmänt helseg, men vissa dagar är väl så. Var skönt att bara få vila ut, trots att det ger ångest. Kvällen har dock varit bättre, skrev ett inlägg i SHEDO, och såg en skitmysko film. "Ligg med mig" hette den, en Norsk ungdomsfilm. Kan dra hela historian om Artur och Pitt-Alma en annan gång, kunde inte berätta för mamma utan att tokskratta.

Imorgon ska jag sova över hos F, vi ska pyssla och prata och bara vara - härligt! På måndag ska jag till musikgruppen, träffa K, PACKA och ladda inför veckan.

Sade jag att jag var nervös?

Man vill bara gnugga de små nervösa kinderna och hoppas på det bästa. Tjohoo!

Peace and love, Yaseminen

torsdag 20 september 2012

Några frågeställningar kring andlighet och ateism


Som ni vid det här laget vet, är jag väldigt andlig. Detta är något jag står för, och jag skäms egentligen inte för det, det minsta. Mitt liv jag lever är rakt igenom väldigt andligt, och detta är något jag delvis vill kunna försörja mig på i framtiden. Det är ingenting jag känner ett behov att "trycka upp" i någons ansikte, mitt mål är inte att jag ska pracka på andra min tro - utan jag lägger upp mina teorier, så får andra tolka som de vill. Jag tycker heller inte alla måste eller bör tro, man är inte "bättre" för att man tror, och jag vet att många i världen har en helt annan livssyn. Så länge man inte medvetet skadar andra, är det enligt mig fritt fram att tro som man vill. Men världen är väldigt nyanserad, och när går det till den gränsen att man skadar andra? Det är en bra och svår fråga, för skadar kan man även göra omedvetet för att man är inpräntad i en tro; och när blir det fel?


Trots att jag försöker att aldrig klampa på - finns det en del som tycker jag gör fel. Jag har fått höra att jag är vidskeplig, vilket jag kan förstå då det är så min tro tolkas för många som inte tror. Jag har även fått höra att jag är korkad, trångsynt, dum i huvudet, dålig, patetisk, idiotisk och schizofren som tror. Jag har hört att min tro är fel, att det är önsketänkande, att det är synd om mig som egentligen är svårt sjuk. Hån i rösten och skrattretande tonläge. Jag har hört att jag skulle vara mindre vetande som tror. Jag kan ta vissa av orden, men ibland blir jag bara jävligt irriterad. Jag benämner dessa människor som "de", eftersom jag tänker inte lägga dessa i ett fack, för jag vet själv att dessa "de" jag talar om i stor utsträckning tycker om att placera i fack. Alla troende läggs över samma kam, oavsett om man i tystnad tror på spöken eller att man hugger ned någon för att den är homosexuell, i Guds namn. Man är "den korkade troende" i vilket fall som helst. Det är lätt att av ren reflex placera i fack, även jag kan göra det. För att jag inte har så stor kunskap om till exempel ateism. Alla ateister är egna personer, på samma sätt som troende är det. Jag kunde få höra att jag var en idiot som sade "metal" om Linkin Park, för det var ju new metal och det är inte riktig metal. Det blir mest fånigt, det är att utstuderat placera människor i fack i en rang av värde, jag ogillar. Samtidigt har jag även förståelse för det.

Det finns trångsynta troende, på samma sätt som vissa icke-troende är det. Men jag tycker man ska ta reda på mer fakta innan man kallar någon trångsynt och önsketänkande, bara för att den har en tro. Jag tror inte på något utan att jag har vettiga belägg, och ja, jag kallar dem vettiga. Jag föddes inte upp i en tro jag har hållit fast vid utan att överväga och analysera. Jag letade länge efter vetenskapliga förklaringar till allt. Jag trodde på allvar att mina röster berodde på en sjukdom, tills motsatsen var så bevisat att jag... kanske till och med kallats dum, om jag inte ändrat mina teorier. När jag förstod vad jag bör tro för att göra mitt liv så logiskt som möjligt, släppte jag mina vetenskapliga förklaringar. Fortfarande antar jag i första hand att vinden släpade med sig ett föremål, om ett papper ligger på golvet då den förut låg på bordet. Men hade pappret en sten på sig och fönstret var stängt, tycker jag att en ej inbjuden ande är en rimligare förklaring. Jag är väldigt öppen för andra teorier. Men hittills har jag funnit mina egna mer logiska, för mig. Många av dessa "de" jag talar om, är inte öppen för andra teorier. De letar vetenskapliga förklaringar hur orimligt det än är, för att de anser att en annan verklighet inte finns. Men de vill inte kalla sig trångsynta, för det är ju SJÄLVKLART att en annan verklighet inte finns. De bär sanningen. Skulle de se en ande, vore det en hallucination. Försöker en troende förklara och inbjuda till att diskutera, avbryter "de" och säger att det är självklart att den troende har fel. Många troende gör på samma sätt. Själv försöker jag alltid lyssna på den andre, överväger och delar med mig. Men det är något jag bör göra, eftersom jag har fel, "de" behöver inte lyssna. För de har rätt. Men de är inte trångsynta. Det är korkat att bilda sig en uppfattning av något som inte går att bevisa. Men när går något att bevisa?

(Ett litet tillägg: vad är egentligen vetenskapligt och naturligt? I framtiden kan det "övernaturliga" komma att kallas "naturligt". Tycker förövrigt inte om ordet "övernaturligt").

Oftast behöver vi ett mätinstrument, för att kunna kalla något vetenskapligt. Men om vi nu tänker steget längre. Det kanske är en hallucination vi ser när vi möter mätinstrumentets resultat med blicken? Kanske är det långsökt, men jag tycker det är lika långsökt att frenetiskt leta vetenskapliga förklaringar. Är det så säkert att mätinstrumentet har mer rätt en ett flertal människors känslor? Känslor är inte vetenskapligt, om de inte går att placera i biologiska termer. Men hur kan vi vara så säkra på att "bevisen" stämmer? Jag har inte forskat i ämnet fysik, jag vet inte ens om det dessa människor säger stämmer. Däremot vet jag vad jag själv känner. Jag säger inte att något är mer korkat än det andra, men jag säger också att jag inte tycker att NÅGOT är korkat. Var jorden platt innan den upptäcktes att den var rund? och så vidare. "De" sade åt mig att överbevisa dem. Om du nu tror detta, visa att det stämmer! Men hur mycket jag än skulle spå i kort, pendla, kanalisera och heala - visar det sig att "de" inte skulle tro på det. För då är det en hallucination eller en slump. Varför ska jag då ens försöka? Det blir så motsägelsefullt. Min livsuppgift är inte att föra över någon till "min sida". Jag behöver inte överbevisa. Och skulle jag det, skulle jag bli kallad en sån som är trångsynt och prackar på... Så vad gör man? Det ”de” ofta avskyr är den rang det blir inom religion, att någon är Guds son och bär sanningen. Att någon är en grupps ledare, och får över dessa till dennes sida. Då undrar jag; är ”de” medvetna om vad de själva försöker göra?

Jag tycker inte någon har rätt, och jag tycker inte någon har fel. Vi kan ALDRIG veta vad som är rätt eller fel, även när vi tror att vi gör det. Jag har valt att tro det som känns rimligast och bäst för mig. ”De” anser att medier är kvacksalvare och tjänar på att trycka in nonsens i andra människor. Går ett medium så långt att den tvingar någon att tro på sin egen uppfattning - tycker jag det är väldigt fel! Men de flesta medier lägger bara upp sina teorier, sedan är det människor som valt att gå till ett medium. Det är som att säga att en artist lurar människor som tycker hon sjunger bra, bara för att inte just DU gör det. Och även medier kan ha fel, på samma sätt som en sjungande artist kan missa en ton. Det innebär inte att hela mediets uppfattning inte stämmer. Jag har ingenting emot varken djupt religiösa, ateister eller agnostiker - så länge alla trosuppfattningar får accepteras! Ingen har en tro som gör människan mer eller mindre logisk och sund, för det är omöjligt att veta vad det rätta sanningen är. Och kanske finns det fler sanningar! Jag är väldigt intresserad av det här ämnet, just för att jag är andlig. Jag är väldigt öppen som person, och filosoferar mycket. Jag tycker alla människor har rätt till en tro eller livsåskådning - så länge den inte medvetet påverkar andra människor illa!

Jag kommer antagligen skriva mer om detta, för nu är ämnet i tiden. Det skrivs mycket om andlighet, humanism och det sekulära samhället. Skulle jag få ändra på samhället hade jag gärna burit in lite mer andlighet, både inom vård och politik. Detta är väldigt tabu. Jag vet att jag kommer provocera den dagen jag släpper en bok om mitt liv. Mycket i mitt liv kan provocera. Jag kommer få människor med mig och emot mig, bara genom att berätta om min egen tro! Jag kommer bli hatad och älskad, det första har jag varit rädd för. Men jag tror jag är beredd. Min mening är att skaka om samhället, och lägga fram mina teorier. Det är upp till samhället att tolka.


Vad tycker ni? Hur upplever ni att andlighet slash ateism kommer ut i samhället?
Berätta!

Värme och kärlek, Yasmine




onsdag 19 september 2012

*fniss* roliga tider *fniss* och så lite *GAPFLABB*

Jaova'e rokilatomooooooo'sasasasa. Det var på något språk jag inte kände till. Tror inte språket ens finns. Mystiskt.

I alla fall, nu är det onsdag kväll, det var väl typ det meningen kan tänkas betyda. Att det är onsdag. Hemkommen från A, sedan ett ex antal timmar tillbaka, åh gissa om jag haft det roligt. Igår fixade jag mina naglar, nytt ställe, billigare och vitare tippar. Sen om det var bättre är ju en annan fråga, det får vi la se när tiden utvisar. Efteråt åkte jag och mamsen till simhallen och simmade 22 längder, det var skönt. Dusch och igenom regnet (ja, det REGNADE, med stora jävla blaffiga bokstäver), sen tog jag bussen till Uppsala. Mötte upp A, vi skrattade igenom hela vägen hem. Köpte lite mat, och så blev det prat och bussresa till hennes lägenhet. Vi gick in i köket och åt, satte oss ned, och sen satt vi där och skrattade lite till i ungefär 6 timmar. Vi har alltid lika roligt och har samma sjuka humor. Det blev talking non stop tills klockan var halv tolv, då gick vi till sängen och pratade en timma till. Sen sov vi, och då var jag trött, oh ja.

På morgonen hade vi först väldigt bråttom, men sen fick vi mindre bråttom. Jag åkte i alla fall från stan vid tjugo i ett, fick åka lyxbuss med två våningar. Feg som jag är slog jag mig ned på den nedersta (*här kommer jag och är tråkig, falsett, aaaaaaaaaaaah*), men det var kul ändå....

hehe

Halv två åkte jag bil med mor min från Övergran till Skokloster, Idiotbyn närmare sagt. Vet faktiskt inte vad jag gjort, jo skrivit i SHEDO, fikat, pratat med galningen (mama) och kikat på X faktor på datorn.

Bara för att jag avskyr romantiserande av mediciner tänker jag vandra mot strömmen och säga på allvar att NU, mina herrar ska vi påbörja en avslutning av mina mediciner. Mitt mål, som jag kommer nå (ingen tvekan) är att ta bort alla, en efter en. Jag ska bevisa befolkningen att man - normalstörd som överstörd - inte nödvändigtvis måste ha mediciner. Amen.

Rolig helg att se fram emot har jag! Imorgon är det blankt, men fredag musik + K på teamet, lördag L och söndag-måndag F. HäääääääääääärlIIgGGa tider!

Lägger in en låt som avslutning:


Värme och kärlek, Yasmine

måndag 17 september 2012

När Yasmine blir hungrig svimmmmmmmar hon nästan

Dagen har varit lite rörelirörig, så att säga. Tränade på morgonen, hm, ja, inte så mycket mer ska sägas om det, åkte in till Uppsala schtad för att träffa fina S. Vi promenerade till teamet och pratade, sen smög vi in och snyltade kaffe av D. Två timmar satt vi och snackade om lite allt möjligt, och jag blev alltmer snurr i huvudet. Kom på att jag inte ätit sen... halv sju. Så fortsatte dagen med musikgrupp, vi sjöng lite gamla låtar, tränade på stämmor (alltid lika roligt <3) och hm, ja, inte så mycket mer ska sägas om det heller.

...

När jag väntat en kvart på K flög jag ner en bit och väste "K, jag måste äta, jag svimmmmmmmmmmmmar snart" och var lite lagom dramatisk (eller inte, men i alla fall) och fick en knäckemacka som hjälpte lite. Vi pratade i en timme om (h)järnkoll, min fasad jag måste släppa på lite, om min tid på grundskolan och på BUP. Ja, det blev en del lite tyngre prat, men det kändes bra. Dock glömde jag hälften av allt jag skulle prata om, men vi ska ses igen på fredag.

Hemma pratade jag med M3 och F, under samtalet med F skrattade jag så jag grät utan större anledning (if u' no' whatAmeeeean' ;) ;) osv), ja F tror säkert att jag har någon form av mildare störning, men lite normalstörda är vi alla, hähähähähä...he. Ifall du läser det här F ska du veta att min hjärna ser precis likadan ut som alla andras, kanske lite mer substans åt höger bara. Ursäkta, tråkig humor, måste ju fylla ut lö blogg.

Förövrigt hade jag det bättre än igår, healingen hjälpte, yaay! Lite småsaker i vägen bara.

Veckan blir trevlig, ska sova hos A imorgon, kanske träffa L på fredag eller lördag, och så har vi F på söndag-måndag. Men som jag och K också pratade om - jag måste ta det lugnt! Så det ska jag göra. Ikväll blir det fokus på SHEDO vilket jag inte tänkte på igår, så det andra får komma lite allteftersom. Har en del jag länge velat skriva om åt det andliga hållet, men det måste finnas tid så det blir bra.

Följ med mig till SHEDO så länge...

---------------------------

Ysch så jobbigt, vad ska man göra? Säg nej nu Yasmine, säg nej, man måste lära sig säga nej. Men varför ska det vara så JÄÄKLA svårt att säga nej? Måste säga nej, nejnejnej.... 

söndag 16 september 2012

Andlighet och förmågan att stänga av en negativ känsla

Hali halå!

Helgen har svävat förbi i trötthet och i ärlighetens namn har jag inte direkt varit på topp. Har känt mig allmänt låg och ängslig, men jag har väl hanterat det rätt bra. Har skrivit tre sidor på boken, mediterat för att skriva upp bra-att-ha info i takt med behandlingen som kommer (!!), alltså lite andligt och lugnande som kan vara bra att veta när det blir som jobbigast. Har funderat på att skjuta upp behandlingen en vecka, så jag klarar utbildningen som kommer nästnästa vecka. Fick även en s.k. solbehandling, när man hämtar in solljus via visualiseringstekniker, under meditationen. Kroppen blev varmare, glädje och längtan kikade in igen för en stund. Efteråt var allt så mycket lättare att hantera, och till imorgon ska det ha verkat helt.

Gick på promenad med mamma, hämtade plommon hos mormor. Efter det kom ytterligare ett bevis på mitt sunda sätt att hantera svårigheter. Något ruckade på locket till rädslan, något litet. Lite i taget kröp fram, jag började fundera och analysera, jag blev räddare, och tillslut började jag tvivla på verkligheten. Men då kommer mina kära spök-polare på andra sidan (haha) till undsättning, och änglamorbror och P försökte få mig att förstå att det är min rädsla som är farlig, ingenting annat. Även om något negativt skulle hända, hade det hänt även utan rädsla, så rädslan var helt i onödan. P fick mig att bestämma mig, och jag tog rädslan för vad den var - en känsla. En känsla jag valde att stänga av, och nu är jag inte längre rädd. Inte jättelätt, men det går.

Jag har insett att jag mår bäst av att avdramatisera. Att förstora upp det gör, som det hörs på namnet, det större än det är. Väljer jag att inte göda och nära en känsla, får den inte bränsle att fortsätta.

På grund av tröttheten, har jag inte orkat skriva mycket här alls. Men imorgon ska jag försöka ta upp lite debatt angående andlighet.

Godnatt!

Värme och kärlek, Yasmine

lördag 15 september 2012

På språng! Sovatröttitrött

Hej där!

Skriver ytterst kort idag då jag är väldigt, väldigt trött. Det får därför bli andligt blaha imorgon istället.

Under dagen har jag skrivit en låttext om änglamorbror, jag har skrivit tre sidor i boken, gjort två smycken, sett på film och... ja, produktiv dag men sen orkade jag inge mer.

Imorgon får bli en produktiv dag med MEN jag måste ta det lugnt också. Börjar idag med att läsa lite och sova.

Godnatt!

Bjuder på en rätt bra låt jag hittade -->--v


fredag 14 september 2012

Ibland har man inte så mycket att skriva

Det bleva inge' M3 idag då det kom förhinder, däremot träffade jag F. Papps skjutsade mig till teamet imorse, klockan 10 hade jag sånglektion med MusikD. Vi övade på min egna låt + en Evanescence-låt. Det gick faktiskt väldigt bra, vi provade att sänka ett tonläge så jag fick mer power i rösten. Han brukar tala om huvudklang och bröstklang. Efteråt hämtade F upp mig, vi åt lunch (sallateeeeeee') på boländerna och fikade på IKEA efteråt. Sen åkte vi hem till henne och pratade, drack kaffe och ordnade i hennes smyckestillverkningslåda. Blev många härliga skratt och massa prat. Tack fina du!

Vid middag kom jag hem, och har skrivit, duschat och kikat på topmodel sen dess. Det går framåt med boken, snart 70 A4sidor. Känns jäkligt bra. Har fått uppgifter från (h)järnkoll om resan och utbildningen, ska bli väldigt roligt och intressant. Känns som det är stora saker på G, och jag njuter av varje sekund. Om några månader är jag utbildad föreläsare.

Idag har jag inte så mycket mer att skriva, imorgon  får det bli lite andligt och debatterande i bloggen, ni får följa mig då!

Ljus&kärlek från mig

Ps. ännu mer irritation, man skriver INTE öppet om att man ska ta livet av sig enligt mig, där pekade jag inte ut någon... inte öppet i alla fall. Ds.

:@

torsdag 13 september 2012

Fotografering! / Hjärntvättande psykiatri

Idag bar av till Stockholm för att fota bilderna till FRIDA-repotaget. Upp kvart över sju, göra sig i ordning, smink, hår, ETCEEEEETERA, och vid kvart över nio skjutsade mamma mig till tåget. Mötte upp F vid tjugo över tio, vi hade ju aldrig sett varann tidigare men det var lätt att hitta henne ändå, med sin kameraväska. Väldigt trevlig, vi småpratade på väg till medborgarplatsen och gick vidare till danssalen där vi skulle fota. Det var en stor sal vi blev ledda till, stora o-öppningsbara fönster fanns där å'. Det blev att testfota och fixa till sig, sen körde vi i en halvtimme - och måste säga att hon var väldigt duktig, det blev superfina bilder. Känns jävligt coolt att jag kan säga det också, med tanke på min f.d. relation med motivet (...) men ja, jag tyckte även det lilla träsktrollet framför kameran blev bra på bild. Ska bli spännande att se resultatet!

Efteråt tog vi oss till centralen och jag åkte hem. Hemma har jag fikat, och skrivit ungefär 8-9 (?) sidor på självbiografin. Är där BUP totalt gav upp hoppet och började hålla på med (?) ja, vad fan det nu var. Blir genuint upprörd då jag skriver, för jag minns tiden med en evinnerlig frustration. Ett ständigt tjatande om hur sjuk jag var och hur svåra "schizofrena" symptom jag hade, idag blir jag till och med frustrerad på MITT dåtida jag, som bara mumlade "okej, om ni säger så". Aldrig mer tänker jag låta någon hjärntvätta mig som jag blivit. ALDRIG.

Imorgon ska jag sjunga (yaaay!) och träffa F ett tag innan jag ska till M3 för dubbel-sleepover. Ska bli roligt! Just det! L-word DVD'n ska jag ta med *påminnelse* Sen måste jag låta mig få vila och vara hemma några dagar. Kom på att jag ska träffa K på teamet på måndag, ska bli superspännande att få berätta allt.

Förövrigt har jag mått väldigt bra idag, vilket gör mig lycklig och lite skrämd. Jag måste ta det lugnt, DET SKA INTE FÅ KOMMA NÅGOT BAKSLAG! säger jag bara.

Nu ska jag meditera och sovasömningsomnaZzzznark.

Lycka, gäsp och sovande frustration från moi / Yasosmominone <3

Ps. skriver inte förrän på söndag då jag är tillbaka! Ds.

onsdag 12 september 2012

Ta det lugnt nu, Yasmine!

Jag har under gårdagen och idag fått mitt wakeup-call. Väckarklockan har vibrerat.

Det var något jag inte nämnde under inlägget igår, för jag insåg det inte. Under sommaren och våren har jag utvecklats något enormt. Jag har använt varje tillfälle jag kunnat till att arbeta med mig själv och livet, och jag har kommit långt! Jag har prövat mig på nya göromål, jag har tagit tag i saker och ting, jag har begett mig ut på dansgolvet, träffat väldigt mycket vänner och utövat en hel del kreativitet. Varje stund jag inte pushar mig själv, känner jag mig dålig, och har sällan tagit mig tid att sitta ned och bara vara. Många berömmer mig, men många säger också åt mig på skarpen;

Yasmine, du måste ta det lugnt!

Jag har ställt ORIMLIGA krav på mig själv. Gårdagen var ett exempel, hallå, känna sig värdelös för att man träffar en ton fel när man sjunger? Gräva ned sig i ångest för att det låter lite gnälligt i en sämre mikrofon? Nej, alltså, allvarligt! Jag måste - TA - DET - LUGNT - och det är NU!

Jag fick många tänkvärda ord av Paul, min andliga guide (nej, alltså, han går inte att se med sitt fysiska öga). Han sade att NU, när jag snart ska gå igenom en STENHÅRD behandling, går det inte för mig att gallopera på. Jag kan inte sova så få timmar, sällan vila, ösa i mig maten och bara göragöragöra. Nu gäller det för mig själv att våga sätta mig ned, lyssna på en skiva. Tända ett ljus, fantisera, visualisera. Se en film. Läsa en bok. Bara sitta på mitt feta arsle och andas! Jag går alldeles för fort fram, och jag är glad att jag insåg det nu. Annars hade det kunnat bli ett ordentligt bakslag. Min andliga sida har jag tonat ned lite, enligt E's ord att jorda mig och vara mer i nuet. Den biten har stannat ned, som tur är. Jag bör inte utvecklas för fort där. Men istället har jag åtagit mig jordiskt arbete i illfart. Jag ska meditera imorgon och få tips och idéer från mina vänner på andra sidan, inför PTSD-behandlingen. Saker jag kan göra - som att äta långsammare. Röra mig långsammare. Sova längre, vila mer. Jag måste helt enkelt ta det lugnt!

Såååååååååååå nuuuuuuuuuuuuuuu meeeeeeeeeeeeeeddeeeeeeeeeeeeeelaaaaaaaaaaaaar jaaaaaaaaaaaag häääääääärmeeeeeed aaaaaaaaaaaaaatt jaaaaaaaaaaaaaaag skaaaaaaaaaaa aaaaaaaaaaaaaaandaaaaaaaaaas.

ANDAS, JAG GÅR OCH FISKAR, EN TYST MINUT, eller något.
Kääääärlek och väääääärme, Yaaasmiiiine

tisdag 11 september 2012

Hur man botar små självföraktsdippar

Strömmen gick imorse. Därför trodde vi klockan var halv nio nu/enkel logik AB. Men det var den inte. Klockan är 18:47. Aaaaaaaaaarton och fyrtiosju. Det är mycket. Det är mer. Det är massor. Det är mest. Klockan är mest, och jag är bäst. Det tyckte jag inte nyss, nu ska ni få höra.

Ursäkta dravlet, det jag skulle försöka komma fram till var att jag hade en liten halvstor heldipp nyss. Sjöng i tre timmar konstant och upptäckte att sången inte lät lika bra i min mick som på sångcoachningen. Jag sjöng, det lät gnälligt, jag fick panik, jag fick prestationsångest gånger 5 00 000 och gick ned och åt middag. Sen gick det utför, ajaj. Det blev lite tankenäste och diskussion-utan-utväg med mamma. Jag frågade om det lät falsk, hon sade nejdå. Jag trodde henne inte och förklarade situationen, hon sade "ja, kanske låter det annorlunda här utan rätt bakgrundsmusik, jag har inte hört dig på musiken så mycket men jag tycker att du sjunger bra" och jag hörde bara det första och tänkte "det låter annorlunda här, hon håller med, det låter dåligt, jag är dålig, etc, etc". Det var en hel jäkla historia emellan allt jag berättar nu, men kontentan av det hela var att det inte spelar någon roll hur mycket försäkringar jag än får, för jag tror inte på dem. I såna fall lever jag på bekräftelse, och just därför räcker inga ord. Jag måste tycka själv, och det gör jag inte. Det gör mig så "#*¤%&! ledsen för jag VILL tycka att jag kan, jag VILL tycka det i alla lägen. Jag vill ha kommit förbi det där. Jag vill accepterade mig nu äntligen, snälla? Men ibland sjunker man tillbaks i sitt eget självföraktsträsk. Och så känner jag mig gnällig (jag som hatar gnäll) = ännu mer dålig.

Jag försöker bryta spiralen, och efter en halvtimmas diskussion-utan-utväg kom vi tillslut till kulmen av tjafset och bytte taktik. Jag började diskutera lite mer konstruktivt. Mamma försökte övertyga mig om att jag inte behöver vara bäst på allt. Yasmine, du har en stor uppgift, en gåva i ditt skrivande. Du har fått massvis av bekräftelse där. Att sjunga är inget du har som livsuppgift, det gör du för att det är roligt, och du är ju duktig! Jag upprepade orden högt. "Okej mamma, jag har väl en slags gåva eller alltså... (hej, jag kan inte säga något bra om mig själv, då blir jag narcissistisk i mina ögon!) ... ja, i alla fall, skriva är något jag kan, något jag kan komma långt med, något jag blivit avundad för. Sjunga är något jag gör för att det är roligt, och ett plus i kanten är att jag sjunger bra!" Där bröts spiralen ordentligt och jag torkade tårarna. Varför har vissa en förmåga att känna sig värdelös om man inte kan allt bäst? Varför ska man ha så höga krav, orimliga krav, istället för att vara nöjd över det man har? Mitt tips, mitt sätt att bryta en sådan händelse, är att häva ur sig allt i en osalig ordning och sedan bena upp allt, använda det negativa som något konstruktivt, bryta spiralen.

Jag måste ställa mig dessa frågor:

- Vad vill jag med livet?
- Vill jag använda min tid till att ställa högsta möjliga krav, försöka uppnå dem, förstå att det är omöjligt, ge upp och stanna av utvecklingen?
- Eller vill jag njuta av min resa till ett ställe som är lättare att nå, använda glädjen jag känner till att dansa fram mot målet, känna seger då jag möter det, och fortsätta för att det gör mitt liv ljusare?
(Kanske kan jag till och med dansa mig förbi mitt ultimata mål, men med glädje och känsla, istället för med ångest?)
- Hjälper det mig att pressa mig själv till det yttersta och hata mig själv för att inte lyckas, eller vore det inte bättre om jag använde kärlek och respekt till mig själv som drivkraft?
- Är mina prestationer mitt värde?
- Eller är mitt värde grundat på innehavaren av prestationerna, mitt inre jag, oavsett vad jag gör och åstadkommer?
- Älskar mina närmaste mig för vad jag gör eller för vad jag är?
- Borde inte jag i så fall också se mig för den jag är, istället för vad jag gör?
(Är själen beroende av egenskaper eller prestationer?)

Ställ er de frågorna också.

Förövrigt har jag ringt (h)järnkoll idag, så nu ska vi bara kika lite med FK, men det känns lovande. Jag har promenerat, passat Kiara (M&F's hund), skrivit på boken och strukit kläder.

Nu ska jag duscha och skriva lite till!

Värme och kärlek, Yasmine

Det destruktiva ligger inte i vilka känslor du får till dig, utan vilka känslor du väljer - och vad du gör åt det! Det är det som avgör ditt kommande mående. Ljus. <3

måndag 10 september 2012

Krasslighet, glädjande besked och utbrott / men i det stora hela har jag haft det galant!

Hej hopp gummi banan!

Nu har jag en heeeeeeeeel helg att skriva om, smaskens läsning, nomnom.

I alla fall, i lördags tog jag det lugnt på morgonen och dagen, har för mig att jag skrev lite och kikade på film. På kvällen åkte jag till fina N och lämnade sova-över-väska, sen åkte vi in till staden för att möta upp fina A och två andra små tjejor, och för att delta i Uppsalas "kulturnatten". Vi kikade lite på eldkastare, sen blev det kallt så då drog vi in på en bar och pratade, drack (inte jag såklart, bara lite, fy mig! Men de små klunkarna åkte säkert ut genom öronen) och skrattade lite. Jag har lätt för att skratta, inte måste man ha mycket alkohol i blodet för att ha roligt 'eller! Knas med såna här små myter, jaaaaaaaaaaaaaag minsann... etc, etc, osv. Vi satt på Williams i några timmar, sen drog jag och N hem till henne och sov.

Kände mig lite krasslig redan i fredags, så dessvärre var jag lite småseg och ontig på söndagen, men jag stannade ett tag i alla fall. Blev bjuden på 6 olika slags flytande vätskor (internt skämt) och hann prata lite med N innan jag tog bussen hem. Väl hemma vilade jag mest upp mig. Måendet under dagarna gick upp och ned, var lite allmänt nervös när jag skulle in med tanke på folkmassan, så ibland tänkte jag 1 000 steg för långt och då blir det jobbigt. Men jag hann få några riktigt trevliga stunder med, och jag har lärt mig... att saker förändras! Kanske något jag ältar, men det är en bra överlevnadsgrej det här med att se det så. Ingenting negativt varar, jag vet att jag kan må dåligt, men gräver jag inte ned mig är jag fortfarande uppe i det ljusa med ena foten på spaden. Så att säga. Tänk på det barn!

Idag vaknade jag halv tio och pratade med M3 och F i någon timme, på telefon. Sen vart det frukost, lite TV, lite dator, och lite göra-mig-i-ordning innan jag skuttade in i bilen med min privatchaufför galen-mamman från Idiotbyn, och for till Uppsala. Musikgruppen var mysig, vi sjöng och fikade och jag fick prata med fina A och andas lite melodier. Nästa vecka blir det mitt och A's egna nummer förhoppningsvis.

Läget nu - krasslig, nervös, låg men positiv. Fick ett oerhört glädjande besked idag!

Jag........... *fanfar* ska bli attitydambassadör för (h)järnkoll....... // där ringde en telefonförsäljare, hej Yasmine-"jag-vet-inte-hur-man-säger-nej"-Ejner Lind, jaja, på onsdag ska hon ringa så får vi se om jag "kan" svara, hehe...he. // I alla fall, ja, det går alltså ut på att jag kommer få föreläsa, diskutera och vara deras ansikte utåt. Känns superspännande, och någonstans mitt i mitt forna självförakt tror jag på allvar att jag kommer kunna passa som det. Jag vet att jag har det i mig. Det kommer gå bra. Nervös är jag, så inåt helvetionen, men NU är det min tur! Får ringa imorgon och prata mer.

Nervös är jag även för terapin om en och en halv vecka. Men det måste ske. Nu gäller det.

Ps. ALLTSÅ JAG BLIR GAAAAAAAAAAAAALEN, SLUTA TRIGGA VARANDRA PÅ INTERNET!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Jag upplever det som fel, elakt, fånigt, omoget, skrattretande, löjligt, patetiskt, dumt, oansvarsfullt och får mig vilja göra en hysteriskt konstig grimars, småle snett åt fånerierna och skrika åååååååååååååh vad du är ball!

Ursäkta utfallet, jag brukar inte brusa upp men det gör mig GALEN!

Så det så.

Ds. Den samme. Yasmine.

<3

fredag 7 september 2012

Låtskrivande och galna mammor

Hej hopp!

Dagen har varit blandad. Öppnade upp kronchakrat igår, så jag har fått in lite allt möjligt, en del negativt. Men i helhet har jag haft en bra dag. Tränade på morgonen, sen åkte jag och mor min till Uppsala. Sånglektionen gick väldigt bra, trots att jag fick en väldigt olustig känsla av att jag klantade till det - vilket egentligen löpte igenom hela dagen. Sånglektionen i sig kändes super, vi tillsatte melodier och ackord till min låttext, så nu har jag en färdig låt! Vi hann inte sjunga så mycket men det gör ingenting, på måndag är det dags för musikgrupp igen.

När jag kommit hem har jag suttit vid datorn, skrivit på boken - och fixat min blogg (!!) Vad tycks? Höstfärgad och grann! Mor min tyckte i alla fall den var bra, undrar ni vem galningen i Idiotbyn är på förra inläggets kommentarer... behöver ni inte undra längre. (Hej mamma!) Vi såg på en katastroffilm om en smittoepidemi, var ju väldigt glädjande och livsbejakande, jajemän, men sådant får man stå ut med. Contagion hette den.

Nu ska jag eventuellt kila ned för att kolla på film! Någon komedi om en bipolär i en galleria eller något sådant. Imorgon ska jag på kulturnatten i Uppsala med N och Co!

See ya'!

<3 / Yasmine

Ord och fraser jag INTE tål i fel sammanhang

- Ångestkaos, föresten "kaos" i de flesta meningarna.
- Medicin, piller, alla former av benämningar på mediciner.
- Komplicerade symptom på diagnoser, de former av begrepp som egentligen endast bör bli använda av läkare.
- Rakblad, rakbladen viskar förföriskt i mina öron.................. jag ryser.
- Ordet "misär".
- Psykiskt sjuk, just i formen "jag är svårt psykiskt sjuk"
- Förtär, "min allvarliga sjukdom (alla exempel på diagnoser) förtääääääääär mig"
- Ordet "psyket", "avdelningen" när det används på fel sätt.
- "Glitterblod" (blod är äckligt)
- Ärr, ärrvävnad, sår, skärsår (jaja, vi fattar det nu)
- "Extravak", "tvångsinjektion", "bältning" och "LPT" i samma mening.
-  "Förlåt, men detta är det enda rätta. Ni kommer ha det bättre utan mig. Snart försvinner jag, hejdå" (...)
- "Jag är trött på mediciner", "jag har nio mediciner, är grymt övermedicinerad" och "älskar mina piller" i samma mening (dubbermoral, hej!)
- "Överdosera", "skära", "bränna".
- Siffror i sammanhang med vikt och ätstörningar.
- Ständigt ältande om n-e-g-a-t-i-v-i-t-e-t.

I dess rätta sammanhang är orden vanliga ord (nåja, de flesta av dem) men de överkonsumeras och i fel sammanhang får orden och fraserna mig att rysa, sucka, skratta och... bli lite smått IRRITERAD.

Kan tyckas omodernt, men jobbigt språk kan gå mig på nerverna.

För övrigt är jag glad och älskar de flesta! <3

torsdag 6 september 2012

Kärleksfull användning av röstkapaciteten och längtan efter att släppa taget

Nu är jag här igen! Saknat mig? ;) ;) ;) Nej, inte det nej, tråkigt, ni får väl se vad ni missar sinom tid, jaja...

Eheh, eller nåt. I alla fall, har haft några väldigt bra dagar! I tisdags var det städtime, big time. Dammsugning, undanplock och så åkte vi och simmade. Det var faktiskt väldigt skönt, vi ska nu göra det varje tisdag och torsdag, de dagar vi inte gymmar. På vägen hem hämtade vi upp finaste A, som skulle stanna till dagen efter. Vi fikade och pratade i flera timmar, vi kan verkligen konsten att snacka länge, och det rullar på lika fint som en lätt våg över ett stilla hav......... och det blir hur konstruktivt och sunt som helst, vi framhäver det ljusa i det mörka. När vi fikat klart pratade vi många timmar till, i mitt rum, och efter maten pratade vi ännu mer. Klockan hann bli elva, och då hade jag träningsvärk i käkarna, men inte gnäller jag för det! Kvällsfika och sömn.

Dagen efter planerade vi som tokar, små hemliga projekt och jag ser fram emot det hur mycket som helst. Vår framtid ser ljus ut, och det är vårt egna hårda arbete. Lite sång och middag, och vid åtta (efter många timmars användning av vår röstkapacitet) blev det skjuts till bussen. Hade ett par oerhört givande dagar, tack vännen! Idag fick vi besök av G, vi promenerade, åt, fikade och pratade i flera timmar! Vid ett åkte vi till Bålsta för avlämning och simning. Mer än 500 meter. Kilometer. Mil. Alltså, det här med matte... Det var något med 500 i alla fall, 22 längder. Men jag ska säga er! Det var en gång i tiden efter en mängd G:n i matteprov, som jag gav upp. Så jag läste igenom alla sidor dagen innan ett matteprov i nian, övade på något tal och gick och lade mig. Dagen efter gissade jag hej vilt på provet. Vad säger då mina klassisar till mig då provet blivit rättat? "Det såg ut som du fick MVG, kolla själv". Yeah right tänkte jag, men dra på fan - jag fick MVG! Till och med en stjärna bredvid. Tur eller dold talang, fortfarande ett olöst mysterium... Vad var det jag skulle skriva egentligen? Jo, 500 ??? simmade jag, sen duschade vi av oss och hämtade lillebror.

Nu sitter jag och skriver detta, om ni missat det. Ska fila på en låttext tills imorgon, och skriva på boken. Har förövrigt mått jättebra, är inte lika rädd längre. Om två veckor börjar den jobbiga delen av terapin, och jag grämer mig samtidigt som jag längtar. Jag längtar efter total frihet, efter alla dessa år. Efter den sista pusselbiten.

Att släppa taget.

Värme och kärlek, Yasmine

måndag 3 september 2012

Idag vill jag leva... och... det gör jag typ också

Nu sitter jag här igen och ska skriva. Tränade imorse, var skönt, det är faktiskt jäkligt skönt att träna. Sen duschade jag, och klockan 12 åkte vi till teamet för samtal med K. Vi pratade om veckan, om allt bra som hänt, och min rädsla som alltid kommer när jag mår bra och allt verkar för bra för att vara sant. Sedan läste jag mitt debattinlägg, och diskuterade kring det. Kändes jättebra, och vi är verkligen på samma spår. Debattinlägget har jag mina små aningar om vad jag ska göra av, men jag säger inte för mycket än.

*blink, blink*

Efteråt var det musikgrupp, då jag fick träffa fina A och resten ur gruppen! Vi sjöng en ny låt, crucify och de gamla, + fika. Det var jättetrevligt, vi hade superkul och jag njuter verkligen av varje ögonblick. Efteråt pratade jag med A ett tag, vi har många härliga planer, och imorgon ska vi ha sleepover. Längtar supermycket. Vi var hemma halv fem, jag och mamma, och sen dess har jag gjort lite nyttigheter.

Tänkte skriva om något andligt nästa gång, men det får bli på torsdag. För nu ska vi antagligen se på film strax! Och så ska jag heala mor min. Har precis filat lite på en låttext och läst den för mamma, tänkte visa den på sången på fredag.

Ser fram emot så mycket. Nu för tiden finns det en sak som jag är rädd för, riktigt rädd. Något jag inte varit rädd för tidigare, då det inte spelat någon roll. Att dö. När jag inte har velat dö, har jag inte brytt mig om jag lever eller ej. Levt lite enligt russian roulette - det får bli som det blir, dör jag är det väl meningen. Idag har jag bytt livsfilosofi. För jag vill leva. Men det gör mig också medveten om livet, och jag tar det inte för givet. Jag kommer aldrig mer ta det för givet. Livet är en gåva har jag insett, och jag ska bevara den väl. Vet inte längre hur det känns att vilja dö, jag kan lite smått tankspritt tänka att det var en rätt knäpp tanke. Men det var jag då. Idag - är jag hon som överlevde, och även hon som lärde sig konsten att leva!

Kärlek, Yasmine

söndag 2 september 2012

På färd till trevligheter i vår trevliga VOLVO

Skriver ett litet inlägg innan jag lägger mig för natten.

Idag åkte familjen Ejner Lind in till storstan (jaaaaaaaa, vadååååraaa) med vår gröna, dammiga, smutsiga, ganska rena, lilla, välskötta VOLVO (för fler adjektiv, leta i vårat garage. Eller vänta, vi har ju inget garage hahahahaaaaaaaaaaa, parkering då).... alltså, kontentan var att vi åkte in till stan. Jag träffade fina N på Coffehouse by George, vi fikade i lite mer än två timmar. Tack för pratstunden söt! <3 Och så mötte jag upp familjen Ejner Lind utan volvon, utanför filmstaden för bio. Vi såg hrm, totall recall, jag älskar ju action- äventyrsfilmer som ni nog vet.....................

ÖÖööÖÖhhh...

 ............ NAAT. Men jag överlevde. Nu är jag hemma och tänkte skriva klart en grej innan jag alldeles strax ska sova. Har i alla fall haft en superbra dag, fick lite vägledning av änglamorbror i stan idag, då jag inte hittade. Det blev en fascinerande upplevelse, då jag aldrig hittat annars. Igår fick jag mig en liten rening också, en sån jag gjorde i vintras och i våras för att släppa det negativa måendet, i rättan tid då jag bara hann känna av negativiteten i två dagar. Inte farligt mycket, men det var som sagt i tid. Imorgon ska jag träffa K och gå på musikgrupp. Mycket trevligt!

Nattinatt och kärlek, Yasmine

lördag 1 september 2012

Dagens slutenvård

Råkade halka förbi det här klippet igår på URplay. "Psykakuten" är en dokumentär där vi får följa personal på S:t Görans psykakut, och se något av det mest tabubelagda ur deras synvinklar.

... jag borde inte sett det.

Irritation blandas med sorg och ångest, och jag är så innerligt tacksam att jag inte befunnit mig där på snart ett år. Första gången jag kom till BUPs psykakut var 2007. Jag mådde fruktansvärt dåligt, hade självmordstankar, matspöken och var allmänt deprimerad. Vi hade precis besökt ätstörningsenheten i delen bredvid, och min läkare skickade mig vidare till en läkare på avdelningen. Läkaren tog mig på högst allvar, förringade inga problem alls vad jag minns, men ändå tänkte jag då han inte ville lägga in mig, att jag inte var "tillräckligt sjuk". Det läkaren menade var att jag ändå verkade ha en relativt frisk attityd till sjukdomen, trots att jag var djupt nere och farligt ute. Han sade att, skulle han lägga in mig innebar det att jag kom till en sjuk miljö bland unga tjejer som hade en tävling mellan sig. Han bad mig inte låta honom ta det beslutet, och poängterade att jag skulle vara tryggare hos min mamma hemma. Jag kände det som att min hjälp rann ur händerna på mig och tyckte han gjorde fel - idag inser jag att så var inte fallet.

Ett år senare, 2008, hamnade jag på intensiven i oktober och skickades återigen till BUPs psykakut. Läkaren jag träffade mig där var beredd att lägga in mig om jag trodde det skulle hjälpa, men efter ett snack mellan honom och mamma, ändrades hans uppfattning. Han berättade om tävlingen som pågick, poängterade att personalen på avdelningen inte känner mig och förklarade att BUP-akuten främst var till för unga som inte har något annat skyddsnät. Många börjar skada sig, eller skada sig mer, på en sån avdelning. Jag var ändå beredd att ge det en chans, men tackade i sista stund nej. Idag är jag fruktansvärt glad för det. Kommande två åren var väldigt tunga och farliga, men jag hade en ansvarstagande mamma, en trygg familj och ett ständigt öga på mig. Mamma känner mig, mamma ser tecken, och kunde stoppa mig under omständigheter en personal skulle brista i sitt arbete. Det gick inte åt rätt håll, men jag behöll min sunda attityd på att jag "hade" en sjukdom, och inte "var" den sjuka Yasmine - under annan omfattning än vad många blir på avdelningar. Mamma hade läkarintyg för mig under två års tid för dygnet-runt-vård hemma, två år där jag aldrig lämnades ensam mer än korta, korta stunder. 2010 var första gången på väldigt länge som jag fick gå mellan busshållsplatsen och hem själv, ett halvår senare gick läkarintyget ut. Jag fick bygga upp min friskhet i en frisk miljö, vilket jag fasar för att jag aldrig haft annars.

Sen kom 2011. I februari gjorde jag ett allvarligt försök att lämna världen, vilket fick mig att skådespela mig ur den värsta uppmärksamheten från läkare, då jag inte ville att någon skulle förstå hur illa det varit. Medlidande och mer ord om hur sjuk jag var, tålde jag inte, och jag ville inte att mina närmaste skulle veta. Jag gjorde det mindre allvarligt än det var, och av farten ljög jag. Inte manipulativt och uttänkt, utan på ren reflex. Läkaren frågade om jag ändå kunde tänka mig att läggas in några dagar, och det värsta var att jag grep efter halmstråt, kanske kunde det hjälpa "några dagar". Men väl inne kom jag knappt ut. Det första jag fick göra var att träffa en läkare, och min första känsla var "shit... de ser mig verkligen som ett psykfall". Det gnagde i magen och minsta lilla avvikande handling jag gjorde väckte tankar hos dom om att jag hade "hallucinatoooooriska uppleeeevelser" och allt tolkades som en svår störning. (Hallå, jag behöver inte vara sjuk för att jag råkar kika lite åt sidan några sekunder, kom igen). Men mina försök att berätta övertolkades och mycket tolkades som "bristande sjukdomsinsikt". De ville ta in mig, och jag blev fast.

Första gången var jag inne ett par veckor, i den sjuka miljön. De delade ut mediciner som godis, många gånger behövde jag inte det, men "här har du, så blir du lugn i några sekunder så vi kan dricka kaffe i fikarummet", var ungefär kontentan. Patienterna pratade ständigt om sjukdom och mediciner, jag tvingades berätta hur många symptom jag hade och varför 14 gånger om dagen, men varför jag mådde dåligt var inget viktigt. Inga permissioner trots att jag inte skadade mig, jag fick inte göra något friskt, och de sterila väggarna får mig idag att bli spyfärdig. Gökboet here I come, trots att jag inte alls är unik och har varit med om det värsta, är mina veckor där näst intill traumatiserande. Jag blev inom en vecka hospitaliserad, och när jag fick komma ut kände jag mig utanför världen. Jag blev rädd för friskheten.

Andra gången låg jag inne längre, och vården blev sämre. Nu hade jag fått en diagnos på en personlighetsstörning, och behandlades därefter. Jag klarade inte av att berätta allt, och ropade sällan på hjälp. Jag stängde in allt inom mig, för att slippa bli kallad sjuk. Men allt jag gjorde tolkades. Antingen som att jag vore svårt psykotisk och knappt hade ett huvud att tänka med, eller som att jag var manipulerande och uppmärksamhetssökande. Min psykolog och jag kunde skratta åt det samtidigt, för jag var inte den personen de framställde mig som, alls. När jag skadat mig blev jag LPT-hotad, och allt jag ville var att komma ut. Jag behövde inte deras hjälp. Insåg att jag hade kunnat bygga upp mig själv lättare hemma. De ökade mediciner och lade till för svårigheter jag inte hade, miljön och läkarna gjorde mig så sjukdomsinriktad så jag såg saker som inte fanns. "Hjälpen" gjorde mig sjuk, något jag inte var innan. För sjuk, det var så det hette. Inte drabbad eller lidande, utan sjuk, psykfall. Ingen färg på deras vita väggar, bara tomt, blankt. Till slut fick jag nog och bestämde mig för att lägga på ett pansar, och tänkte mig friskare, för mitt tankesätt hade behållit lite friskhet. Men då var jag manipulativ, och dagarna blev veckorna. Till slut kom min psykolog, och jag berättade att jag mådde bättre, men det kunde brista om jag inte fick komma därifrån. Min psykolog som känner mig, förstod att jag behövde komma ut, och fick tillslut lite vett i läkarna. Tre veckor senare fick jag komma ut, och kunde bygga upp mig själv igen.

Sista gången jag lades in var hösten 2011, september. Då låg jag inne längst. Jag hörde väldigt mycket röster och var inte särskilt redig i huvudet, tog därför beslutet att åka till akuten. Rösterna ville att jag skulle dit, då jag lättare kunde skada mig (ja, faktiskt, mycket lättare). Väl inne var allt som förut. Jag mådde väldigt dåligt och var rädd att skada mig samtidigt som jag ville det, fast jag förstod att inte jag, min själ, ville det. På avdelningen den gången gick saker längst. Jag fick bara höra hur sjuk och psykotisk och manipulativ jag var, där träffade jag läkaren som efter en självskada sade att han egentligen ville skicka hem mig så fick jag ta livet av mig hemma, för det skulle ske förr eller senare ändå. De såg inte mig. De såg min yta som färgades av deras fördomar. Hela tiden fick jag fler mediciner, tunga i starka doser, och jag kom att förakta mediciner. Samtidigt insåg jag att jag inte kunde säga ifrån. De var stränga med vad de ville. Jag fick ett preparat som de höjde farligt långt på kort tid och jag svimmade och började krampa. De upptäckte ett hjärtfel, gav mig hjärtmedicin och var beredda att åka in till intensiven, undersökte mig hela natten med kanyler och slangar och urinprov. Jag var rädd att jag skulle dö, livrädd. Vad säger de då efteråt? Jo, att anfallet berodde på ångest, och höjde lite mediciner till. Jag kunde varken prata, gå, röra mig eller tänka normalt och var en zombie. För att jag behövde det? Nej, jag behövde en bråkdel om ens det. Jag var inte sjuk på grund av det de trodde. Jag var sjuk för att jag blev stämplad som sjuk. Tillslut kom jag ut och bestämde mig för att aldrig mer åka in.

Det har jag inte gjort heller.

Med blicken på dataskärmen och dokumentären gror en irritation, en ilska, en sorg och en ångest. Jag vet att andra är med om ännu värre saker, och det gör ont i mig. Känslan av att bli så felbedömd väcker andra minnen. Minnen av att inte bli sedd. Av vilken anledning? För att hjälpa mig eller för att slippa ta itu med "det svåra fallet"? Så jävla svårt fall är jag inte, de bara gjorde på EXTREMT fel sätt.

Taget ur dokumentären: (något i stil med) "med lite seroquel kan du väl ta, det är väl en treeevlig medicin?"

PYTSA! Japaner är trevliga, mina familjemedlemmar och vänner är trevliga, men SEN NÄR blev MEDICINER det minsta trevliga?

Jag ska visa att jag kan bli fri utan deras hjälp, och jag är på JÄVLIGT god väg! kan jag ju bara be att få tala om.

Man är inte gladare än man gör sig, och man är inte sjukare än man gör sig. INGEN ska behöva bli sedd som sjuk. Som människor i nöd, möjligtvis, men inte som sjuka. Av såna ord BLIR man sjuk. Jag tycker dagens slutenvård arbetar väldigt, väldigt fel. Vi måste se individen. Mediciner och britsar gör ingen friskare, och jag tycker inte att man ska läggas in utan rimliga skäl. Eller snarare utan att vi vet att det gör personen bättre. För skada sig - det kan man göra även på en avdelning.

JAG SKA KÄMPA FÖR ETT FRISKARE SVERIGE, OCH EN FRISKARE PSYKVÅRD!

Värme, kärlek och agggggggrrrr... Yasmine